Skolgårdsgräset är väl grönare utomlands?

Idag har jag fått två telefonsamtal från Gävle. Jag har sökt jobb som gymnasielärare på två olika skolor där, och nu var de intresserade av att träffa mig. Vänligt (och ganska bestämt) förklarade jag att jag redan har ett annat jobb på gång. I flera månader har jag längtat efter ett sådant samtal, och när jag väl får det, är jag inte längre intresserad. Efter det första samtalet funderade jag för en kort stund om jag gör rätt, som beger mig iväg utomlands. Jag får ju faktiskt inte en riktig lärarlön som Comenius-assistent, utan ett stipendium som motsvarar det jag nu tar i studielån varje månad. Men ganska snabbt kom jag fram till att jag väljer helt rätt. Det känns faktiskt lite grann som att jag får denna möjlighet serverad på en silverbricka - yrkeserfarenhet (trots att jag inte kommer att ha samma ansvar som en "riktig" lärare) och utlandserfarenhet (vilket jag har längtat efter i många år)! Dessutom... om jag hamnar i Frankrike får jag de åtråvärda kunskaperna i franska språket som man bara kan få när man befinner sig i ett fransktalande land! Jag har studerat franska i totalt sju år - tre år på högstadiet, tre år på gymnasiet och ett år på Karlstads universitet - men aldrig varit i Frankrike! Så det är väl hög tid nu...