Europeiskt bollsparkande

Ikväll är det dags för mig att bli exalterad framför TV:n igen. Italien spelar kvartsfinal. Mot Spanien. Ja, det kvittar vilket motståndarlaget är, för jag har bara ögon för de bollsparkande pojkarna från mozzarellans förlovade land. Det är faktiskt skönt att gå in totalt för att heja på ett annat lag än Sverige (nu pratar jag enbart fotboll). Samtidigt som man känner samma nervositet och förväntan som inför en Sverige-match, så kan man på något vis ändå lättare acceptera en förlust om laget man hoppas på inte bär blågula dräkter. Dock finns en stor skillnad mellan att heja på Sverige och att heja på ett annat lag. Sverige kommer jag alltid heja på, så är det bara. Men andra lag kan vara favoriter i ett mästerskap, men inte i ett annat. Frankrike är ett ypperligt exempel på ett sådant lag. Jag fick upp ögonen för fransoserna som kunde sparka boll under VM 1998, och sedan dess har de ständigt varit lag nummer två för mig. Tills i år. Nja, faktiskt skedde det nog redan under VM-finalen 2006. Frankrike mot Italien, som redan då hade letat sig in på min topp tre-lista. Jag skulle vilja skylla allt på Zidane, men så enkelt var det nog inte. Någon gång under finalmatchen bytte de plats på listan, och Italien gled upp på andra plats. Detta EM har jag haft lite dåligt samvete över att jag inte känner så starkt för det franska landslaget längre. Men så kan det gå. Nu är i alla fall både Sverige och Frankrike utslagna, så jag kan med rent samvete hänge mig totalt åt att heja fram Italien hela vägen till finalen. Försöka går ju. Men utan min favorit Cannavaro, och i kvällens match utan Pirlo (möjligen favorit nummer två) vet jag inte hur långt mina mozzarellapojkar når. Något annat än spännande blir kvällens match i alla fall inte.