Anna tolkar Frank

Tacka vet jag människor som visar sin glädje. Jag tänker på Anna Ternheim vid gårdagens Grammisgala. Visst, hon var lite rund under fötterna, speciellt vid hennes andra prismottagning, men jag tror ändå att det till största delen var äkta, nykter glädje. Detta var inte en engångsföreteelse för denna gala. Jag minns att hon var minst lika glad för två år sedan då hon också vann två grammisar. Hon är ett uppskattat glädjerus i den stela musik- (och även film-) eliten som oftast ska verkar så blasé och likgiltig inför sina priser. Kanske kan man inte tävla i konst, men nog är det allt skoj om konstnären ändå blir glad över priset! För tillfället är jag gräsänka i några dagar och sitter då och lyssnar på Anna Ternheims tolkningar av den store Frank Sinatra på sambons iTunes. Oj, vad hon gör det bra! Oj, vad mycket mer musik man får tillgång till när man flyttar ihop med någon!