De tre bästa spelningarna

Jag har ännu inte hunnit smälta alla intryck från Peace & Love-festivalen som avslutades inatt. Sedan i torsdags eftermiddag har jag levt som i en bubbla, där allt kretsar kring bussresor t/r Borlänge, festivalschemat, mat och sömn. Jag kan åtminstone konstatera att de bästa spelningarna skedde på de tre olika festivaldagarna. På torsdagen var Timo Räisänen bäst. När man, utan att märka det, drar på smilbanden för att musiken är så otroligt bra, då är det bra. På fredagen var Looptroop Rockers bäst. För de flesta festivalbesökarna stod valet förmodligen mellan dem och Kent när dagens sista spelningar drog igång. Jag är mycket nöjd över mitt val, för även under Looptroop Rockers spelning drog jag omedvetet på smilbanden, och benen levde sitt eget liv. Det var omöjligt att stå still. Igår lördag var Håkan Hellström bäst. Jag var faktiskt lite nervös minuterna innan herr Hellström klev in på scenen. I flera år har han varit något av en musikalisk idol för mig, men inatt var första gången jag såg honom live. Hur ska jag beskriva spelningen? Jag drog på smilbanden, benen levde sitt eget liv, och tårarna rann.

Festivalen för mig som inte åker på festival

Imorgon börjar förra sommarens favorit i repris - Peace & Love-festivalen i Borlänge! Jag är ingen festivaltyp enligt traditionella mått mätta, men eftersom denna festival ligger i grannkommunen (vilket betyder att jag får sussa i min egen säng, i min egen tysta lägenhet) och erbjuder många bra spelningar, passar den mig finfint. Nästa sommar kanske jag tar det stora steget, till den stora festivalen i Roskilde, Danmark. Peter (även känd som bloggaren Cabinstreet) och jag har i alla fall börjat fantisera om den resan... Men just nu är det alltså helgens festival som hägrar. Torsdagen är nog, enligt min smak, den bästa speldagen. Petter (min gamla hiphophusgud) öppnar, och sedan följer härlig svensk rock i form av The Hives, Timo Räisänen och mina favoriter Mando Diao. Utöver dessa spelningar ska jag givetvis mingla runt och snappa upp fin musik både här och där på området. Detta var dock endast morgondagens höjdpunkter... Sedan återstår fredag och lördag med deras musikaliska smörgåsbord i Tunabygden! Förresten, jag kom nu på en ursäkt för att köpa ytterligare en cider i öltältet - Madde och jag får VG på examensarbetet, hurra!

Europeiskt bollsparkande

Ikväll är det dags för mig att bli exalterad framför TV:n igen. Italien spelar kvartsfinal. Mot Spanien. Ja, det kvittar vilket motståndarlaget är, för jag har bara ögon för de bollsparkande pojkarna från mozzarellans förlovade land. Det är faktiskt skönt att gå in totalt för att heja på ett annat lag än Sverige (nu pratar jag enbart fotboll). Samtidigt som man känner samma nervositet och förväntan som inför en Sverige-match, så kan man på något vis ändå lättare acceptera en förlust om laget man hoppas på inte bär blågula dräkter. Dock finns en stor skillnad mellan att heja på Sverige och att heja på ett annat lag. Sverige kommer jag alltid heja på, så är det bara. Men andra lag kan vara favoriter i ett mästerskap, men inte i ett annat. Frankrike är ett ypperligt exempel på ett sådant lag. Jag fick upp ögonen för fransoserna som kunde sparka boll under VM 1998, och sedan dess har de ständigt varit lag nummer två för mig. Tills i år. Nja, faktiskt skedde det nog redan under VM-finalen 2006. Frankrike mot Italien, som redan då hade letat sig in på min topp tre-lista. Jag skulle vilja skylla allt på Zidane, men så enkelt var det nog inte. Någon gång under finalmatchen bytte de plats på listan, och Italien gled upp på andra plats. Detta EM har jag haft lite dåligt samvete över att jag inte känner så starkt för det franska landslaget längre. Men så kan det gå. Nu är i alla fall både Sverige och Frankrike utslagna, så jag kan med rent samvete hänge mig totalt åt att heja fram Italien hela vägen till finalen. Försöka går ju. Men utan min favorit Cannavaro, och i kvällens match utan Pirlo (möjligen favorit nummer två) vet jag inte hur långt mina mozzarellapojkar når. Något annat än spännande blir kvällens match i alla fall inte.

Denim de Nîmes

Nu vet jag var i Frankrike jag ska spendera hösten - i södra delen av landet, närmare bestämt i Nimes! Igår fick jag e-post från skolan där jag ska vara lärarassistent. Via en länk kom jag till skolans hemsida och det visade sig vara ett privat gymnasium. Jag uppfattade det som att gymnasiet drivs av ett företag med flera olika sorters utbildningar. Man kan förmodligen jämföra det med företag som driver friskolor i Sverige. Det var i alla fall vad jag kunde tolka utifrån bilderna och en del av texten. Jag blev lite smått stressad över att det var så mycket information på hemsidan, men så lite av det som jag förstod. Hmm... det blir till att plugga franska i sommar, innan jag sätter mig på flyget. Jaha, det där Nimes då? Vad är det för ett ställe? Det är en 2000 år gammal stad med ca 140 000 invånare. Därifrån hämtade Levi Strauss ett visst tyg som han sedan gjorde Levi's av... Denim (de Nîmes) betyder "från Nimes".

Den som väntar på något gott...

... väntar tydligen inte för länge, i alla fall inte idag! Imorse skickade jag e-post till Programkontoret för att höra mig för om hur länge till jag måste vänta på besked. Nu i eftermiddag fick jag svaret att placeringsbeskedet idag är ivägskickat med posten. På mitt besked kommer det att stå... Frankrike! Vive la France! Så skönt det är att äntligen ha ett specifikt land i sikte. Även om jag trodde att jag skulle bli semi-fransyska i höst, vågade jag inte ta något för givet. Men nu så! Jag ser fram emot att få mer information i brevinkastet nästa vecka, då jag får veta mer om värdskolan... och alltså exakt var i Frankernas rike jag landar!

Spänningen är oliiidlig!

Eller nja... kanske inte olidlig. Men en spänning finns i alla fall. Jag väntar mig ett besked vilken dag som helst nu - vilket land hamnar jag i? Det kan bli Frankrike, vilket jag är inställd på till 95 %, eller andrahandsvalet Portugal, där det verkar vara behagligt väder året om, eller tredjehandsvalet Italien, som just nu känns väldigt intressant... framför allt för att jag har blivit lite smått förälskad i deras fotbollslandslag. Det är mycket som ska göras när jag väl fått beskedet om destination - komma överens med skolan om när jag ska börja jobba, boka flygbiljett, hitta bostad, ordna reseförsäkring, reda ut vad jag (inte) ska packa ner, kontakta Lärarförbundet och CSN... Tur är att jag ska vara helt ledig (eller snarare frivilligt arbetslös) i augusti, så att jag kan ägna mig åt allt sådant då!

Agera som något av en lärare inför erfarna lärare

Egentligen ska detta inlägg inte skrivas just nu. Egentligen ska en presentation skrivas klart nu. Men vi gör inte alltid som vi borde, eller hur? Presentationen som ska skrivas klart är en powerpoint-variant som imorgon ska visas för ett gäng svensklärare på min fadderskola, där jag har gjort min praktik. Det känns lite spännande att presentera vårt examensarbetet, som handlar om språkriktighet, inför en grupp människor som sysslar med svenskämnet dagarna i ända. Att dessutom agera som något av en lärare inför erfarna lärare känns lite speciellt och pirrigt. Förresten, den slutgiltiga versionen av examensarbetet skickades idag till vår handledare och examinator. Nu återstår bara, om allt går enligt planen, för dem två att betygssätta arbetet. Därefter kan Madde och jag ansöka om examen - äntligen! Madde har tydligen lite separationsångest när nu studierna är avklarade, medan jag enbart känner en lättnad...

Framtida yrke: spåtant? Eller mimare på Paris gator?

Jag vill inte vara den som är den, men kika på mitt inlägg från igår. Det blev en så bra dag som jag kände på mig att det skulle bli. Opponeringen gick finfint, både som opponent och respondent. För er som inte är insatta i högskolans värld innebär opponent att man går igenom en annan students uppsats, och respondent innebär att man som uppsatsförfattare "försvarar" sitt arbete. Man kan lite förenklat säga att en opponering går ut på att "rätta" varandras uppsatser och komma med förslag på förbättringar. För Madde och mig gick det som sagt fint med båda delarna, så vi har inte alltför mycket att korrigera i uppsatsen innan vi skickar in den slutgiltiga versionen. Gårdagskvällen gick ju också finfint, om man tycker att det är skoj att Sverige vinner sin öppningsmatch i EM. Peter och jag tippade innan matchen att Sverige skulle vinna med 2-1. Från min sida var det både magkänsla och något naiv optimism som valde just de siffrorna. Men det slutade ju bättre än så i och med att Isaksson gjorde ett bra jobb i målet och inte släppte in en endaste boll. Det berodde säkerligen på att herr Shaaban stod som en vakande ängel på min TV. Med detta förväntade resultat av gårdagen, både inom studier och idrott, väntar alltså en alternativ karriär för mig, som spåtant. Om jag hamnar i Frankrike i höst, känns även mimare lite intressant. I så fall måste jag snart börja träna på att ta mig ur en osynlig glaskub.

En bra dag idag

Det känns som att denna dag kommer att bli en bra dag. Maddes och min uppsats kommer att göra succé på opponeringen. Svenska landslaget kommer att göra succé på fotbollsplanen. Jag tror ingenting annat. Vad det gäller kvällens match, så har jag ett hemligt vapen för Sveriges framgång. Rami Shaaban står på min TV och agerar lyckoamulett. Se själva!

De sista stegen tar tid

Opponeringen imorgon kl 10.00 blir det sista besöket jag behöver göra som student på Högskolan Dalarna. Visserligen ska väl Madde och jag fixa till den slutgiltiga uppsatsversionen på högskolans bibliotek någon dag senare i veckan, men då måste vi ju inte vara just där, på högskolans domäner. Nu är jag så nära och kan nästan sträcka mig fram till målsnöret... Just därför är det extra segt att läsa igenom de andras uppsatser inför morgondagen. Men denna känsla, av att vara så nära slutet att man nästan kopplar ner hela tankeverksamheten innan det är dags, har följt med mig hela det senaste läsåret. Höstterminens Litteraturvetenskap II gick väldigt segt framåt, och denna vårtermins Pedagogiskt Arbete III har bestått av en enda lång nedräkning. Kanske ska jag ta ytterligare ett steg mot den fria världen utanför studentbubblan - sluta blogga och sätta mig med uppsatserna i soffan igen...

Man börjar bli till åren när...

... man känner av festandet även två dagar senare. Examenssittningen på kåren i lördags var lyckad. Mindre lyckat var att jag så sent som igår morse, när Madde och jag arbetade med examensarbetet på högskolans biblioteket, fortfarande kände mig sliten och lite illamående. Lyckligtvis mådde jag bättre redan på förmiddagen, så arbetet blev inte alltför lidande. Men visst måste detta vara ett tecken på att jag nu, till skillnad från bara fem år sedan, är mindre mottaglig för festande? De senaste två åren har jag dragit ner på festandet ganska rejält, så när jag "får till" en sådan festlig kväll, känns den i flera dagar efteråt. Då är man inte längre lika sugen på att festa... Äh, jag börjar helt enkelt bli gammal! Men som sagt, sittningen var väldigt trevlig. Trevligt sällskap, god mat och inte minst - allsång! Varför sjunger man inte till maten oftare? Det är snart dags för nästa festliga tillställning. På lördag ska min examen och födelsedag firas på barndomsgården i Orsa. På dagen blir det fika med familj och släktingar, och på kvällen blir det fest med vännerna! Men den firade huvudpersonen ska ta det ganska lugnt med de alkoholhaltiga dryckerna... Hon blir bara äldre, och fyller faktiskt hela 27 år på söndag.