What to wear, what to buy?

Idag har jag shoppat! Efter en lektion på förmiddagen åkte jag buss till ett köpcentrum i utkanten av Nimes. Besöket resulterade i tre tröjor, en kofta och två par byxor. En anledning till att jag ville åka till just detta köpcentrum var att H&M finns där. Kära H&M, när jag börjar tjäna pengar ska jag köpa aktier i detta företag! Men jag köpte faktiskt inget där idag... En lite egendomlig sak hände mig när jag gick dit för andra gången, precis innan jag skulle åka tillbaka in till stan. Då kom jag alltså in på H&M med kassar från andra affärer. En vakt stoppade mig och började häfta ihop mina platspåsar! Intressant antistöldtaktik! En annan anledning till att jag ville åka till köpcentret var naturligtvis att jag behöver nya kläder. De senaste veckorna har det varit svårt att veta hur man ska klä sig på morgonen. Då är det kallt och man vill ta på sig både jacka och halsduk (när säger jag nej till halsduk?), men sedan, mitt på dagen, kan det vara väldigt varmt... som idag när det var över 20 grader varmt mitt på dagen. Temperaturen växlar alltså väldigt mycket under dagens gång... Köper ni den förklaringen till varför jag shoppar?

De är inte bara svenska...

... de är väldigt goda också!

Du står i min personliga sfär!

En företeelse som jag reagerade på direkt när jag kom till Frankrike, var hur nära man står varandra (rent fysiskt) när man pratar. Jag tror att det var redan under min andra dag här som jag märkte det. Hur reagerade jag? Jo, rent reflexmässigt tog jag ett steg bakåt, för att jag tyckte att människa jag pratade med stod lite väl nära mig. Jag la då märke till hur jag reagerade, och därefter försökte jag anpassa mig till den förminskning av min personliga sfär (som det faktiskt innebär). Så sent som nu på morgonen kom jag på mig själv att tycka att det är ganska trevligt att stå så pass nära den man pratar med. Jag tycker att det visar att man är intresserad av att prata med personen. Hur nära står man då, kanske ni undrar? Om man i Sverige står 40-50 cm ifrån varandra, står man här kanske runt 30 cm ifrån varandra. De där centimetrarna gör stor skillnad!

Sex dagar till flytt

Jag ska flytta - från denna lyhörda ungdomsgård till en fransk frisör med god inredningssmak. Sophie, min handledare på skolan, ringde direkt upp denna kvinna, tillika hennes väninna, när jag i tisdags sa att jag ännu inte hittat nytt boende. De bestämde genast att Sophie och jag skulle komma hem till henne igår vid lunchtid. Igår var vi alltså på husesyn, och de två pratade (jag nickade och log mest, samt sa ”oui, oui”) och det bestämdes i stort sett på en gång att jag kunde flytta in.

Min nya hyresvärd, Brigitte, bor i en lägenhet i ett lugnt bostadsområde ungefär 10 minuters gångväg från skolan och kanske 15 minuters gångväg från centrum. I närheten finns bagare, tidningsaffär, apotek och en stor matvarubutik, så om jag inte vill, behöver jag inte ens bege mig in till centrum. Hon bor i en trea, det vill säga att hon har ett sovrum, ett vardagsrum och ett rum att hyra ut – mitt blivande rum! Jag antar att hon äger lägenheten, för den är väldigt snyggt iordninggjord med ett fräscht kök och badrum (det finns även ett ”toalettrum”) och fina golv i alla rum.

Jag kan just nu inte tänka mig att jag behöver köpa några kökssaker. Brigitte sa igår att jag får använda hennes. ”Hon ska ju bara bo här i tre månader. Annat vore det om hon skulle bo här i ett år” (min översättning). Eftersom jag inte har tagit med mig sängkläder hit, och det ingår i hyran här i studentkorridoren, sa hon även att hon kunde låna sådant åt mig. Men jag kanske skaffar egna sängkläder ändå…

På tisdag kväll ska jag gå dit och hämta nyckeln, och på onsdag eftermiddag tar jag mitt pick och pack och lämnar detta ställe för gott!

Min drömarbetsplats – ett mardrömsscenario

Det spelar ingen roll om det sker i USA eller i Finland. Oavsett geografiskt avstånd berör skolskjutningar mig väldigt mycket. Det är så enkelt för mig att sätta mig in i situationen, men samtidigt är det omöjligt att förstå vad som har hänt. Elever går i skolkorridorer, elever sitter i biblioteket, elever skriver prov… Jag har själv gjort alla dessa saker, och kommer att se dem göras många gånger om som lärare. Plötsligt förvrids tillvaron, från en ordinär skolvardag till en mardröm där det handlar om att överleva. Så enkelt att sätta sig in i, men omöjligt att förstå.

Åh, så irriterande!

Det är väldigt lyhört i mitt rum. Men bara åt ena hållet, åt det ena av de två rum som ligger bredvid mitt. De senaste måndagskvällarna (men förra veckan var det nog på tisdag kväll) har jag hört min granne spela musik och sjunga. Ja, ni kan förstå att det är rätt så irriterande när klockan är efter halv tio på kvällen och jag börjar göra mig i ordning för att lägga mig. Igår, när jag pratade med min kära Cabinstreet på telefon, hörde jag inte bara henne utan även en manlig röst. De pratade, och pratade, och pratade... Ibland hörde jag knappt vad som sas i andra änden av luren eftersom jag alltför tydligt hörde vad som sades på andra sidan väggen.

Vid tio la jag mig för att läsa. Jag fick läsa om varje mening minst två gånger för att rösterna i rummet bredvid var så störande. De höjde även musiken och började (troligen) dansa. Vid halv elev fick jag nog och bankade hårt i väggen. Då sänktes ljudet av musiken genast. Men rösterna hördes ju fortfarande lika bra! Jag satte i öronproppar och försökte somna, vilket jag till slut lyckades med...

Men helt plötsligt, jag vet inte när, vaknade jag av hennes röst igen! Då pratade hon troligen i telefon, för jag hörde ingen annan röst. Det lät som om hon var i samma rum som mig. Jag kan inte klaga på henne... hon beter sig som man gör, och kan inte hjälpa att det är så otroligt lyhört. Imorse hörde jag henne till och med prassla med en påse! Från det andra rummet hörs ingenting, trots att det bor en tjej där också... konstigt!

Ytterligare en sak är irriterande... Idag skulle jag träffa Sophie kl nio. Enligt den franska seden kom jag några minuter efter nio till skolan och fick då veta av receptionisten att Sophie var försenad och skulle komma kl tio... Ja, då gick jag hem igen och skrev detta inlägg!

Hemlängtansläget

Om exakt 13 veckor, söndag 21 december, kommer jag hem till Svea rike. Jag tror att planet är beräknat att landa 16.15. Nej, jag har inte en fruktansvärd hemlängtan. Men ända sedan jag kom till Frankrike har jag haft en nedräkning till hemkomsten (idag 92 dagar)… kanske just för att jag, när jag ibland får hemlängtan, ska kunna se att dagarna och tiden faktiskt går framåt och att hemresan närmar sig. Som sagt, hemlängtan har jag inte (för tillfället). Jag börjar snarare känna mig mer och mer hemmastadd här. Saker och ting känns inte så främmande längre. Jag gör inte saker till stora problem som jag går och grubblar på. Man skulle nog kunna säga att jag är till freds med tillvaron. Ja, förutom det där lilla boendeproblemet…

Ett kök, ett kungarike för ett kök! Eller kokvrå...

Jag letar nytt boende. Sista september, eller om det är första oktober (måste kolla upp det där), flyttar jag ut från denna studentkorridor. Att bo här är helt okey, men det känns lite väl inrutat med frukost mellan 06.30 och 08.15 måndag - fredag, och middag mellan 19.30 och 20.00 måndag - fredag. Papperskorgen töms och rum samt toalett städas av personalen här... Hur noga vet jag dock inte, eftersom jag ständigt ser dammtussar flyga runt lågt över golvet. Det är ett bekvämt boende som fungerar ypperligt om man, som många gymnasieelever gör, åker hem över helgerna. Men bor man kvar lördag - söndag, som jag och några andra gör, känns det mer instängt än bekvämt. Jag har ju fantiserat om att här i Frankrike köpa ost, vin, bröd och en massa delikatesser... Det har jag ännu inte kunnat göra. Jag saknar att kunna laga mat, att ha en kyl där jag kan ställa in mat... Jag saknar helt enkelt ett kök eller en kokvrå! Dessutom saknar jag ett oberoende boende. Min kära pojkvän kommer på besök i slutet av oktober, och jag vill inte behöva smuggla in honom på mitt rum som en olydig tonåring. Om elva eller tolv dagar ska jag alltså flytta härifrån. Vart vet jag ännu inte, men jag har en hel del trådar ute, bland lärare och elever, samt bland ett gäng studentboende runt om i stan. På något sätt löser sig boendefrågan, det gör den alltid!

Om man tar lite engelska, och så lite franska...

Som jag nämnde i inlägget "Annars då?" arbetar jag på två olika skolor. Den ena, som jag bor granne med, kan vi kalla "Lycée Privé" vilket betyder privat gymnasieskola. Den andra, som jag åker buss till, kan vi kalla "CFA". Just nu orkar jag inte fundera ut vad denna förkortning står för, men det är inte så viktigt att veta heller. Idag har jag varit på Lycée Privé en stund på förmiddagen och på eftermiddagen har jag varit på CFA. På CFA sitter jag i ett arbetsrum bredvid klassrummet, och dit får eleverna komma, en och en eller i par, och fråga mig om en massa saker, både om skolarbete och om allmänna saker. Det handlar helt enkelt om att de ska träna på att prata engelska. Idag fick jag en del lustiga frågor, bland annat om vi har namnsdagar i Sverige (vilket de har i Frankrike). Det var en skojig fråga eftersom jag själv aldrig har tänkt i de banorna, om andra länder också har namnsdagar? En kille ville prata fotboll, och nämnde Ibrahimovic (men han uttalade det väldigt annorlunda) och jag kunde lite stolt nämna några svenska spelare i franska ligan (Kim Källström spelar förresten numera i Lyon, och inte i Rennes)... Det är roligt att sitta och småprata med dessa elever! Trots att många av dem kan otroligt lite engelska, så kan vi förstå varandra genom en fransk-engelsk blandning. På en rast pratade jag franska med ett par elever, och det gick faktiskt hyfsat bra!

"Tack å tack!"

Ja! Jag har fått hjälp av en kille här i korridoren där jag bor, och nu har jag faktiskt tillgång till internet på mitt rum - helt otroligt! Men denna trådlösa uppkoppling verkar vara lite si så där, så därför skyndar jag mig att skriva detta inlägg. Jag vill tacka alla som kommenterar mina inlägg. Det känns alltid lite extra skoj att komma in på bloggen när jag märker att någon har brytt sig om att, inte bara läsa, utan också kommentera det som jag har skrivit. Dessutom känns hemma och Sverige inte alltför långt borta när ni är med mig genom mina inlägg. Tack igen!

Annars då?

Tidigare idag slog det mig att jag bara har skrivit om mina upplevelser av det franska samhället. Men vad händer på skolan då? Det är ju därför jag är här, för att jobba i skola. Skolan där jag jobbar ligger ca hundra meter från korridoren där jag bor. Jag kan faktiskt se byggnaden från mitt fönster. Jag jobbar även på en annan skola (med samma ägare, eller hur man nu ska förklara det) som ligger i utkanten av Nimes. Dit får jag ta mig med buss. Dessa första två veckor har jag mest presenterats för personal och elever på skolorna. Det är många namn att hålla reda på! Har jag väl lärt mig förnamnet på en lärare, kan jag sedan inte använda det bland eleverna, för de kallar ju lärarna vid efternamn - monsieur eller madame. Så nu måste jag lära mig både för- och efternamn på alla... vilket i och för sig är en väldigt bra vana (det är troligen bara jag som är lat och minnesekonomisk). Denna vecka har jag även fått agera lite lärare. Med tre elever har jag haft något av ett "prattest" för att se hur mycket engelska de kan... vilket inte är mycket. Några andra elever har jag hjälpt med deras presentation av sina praktikplatser. Av en elev fick jag en mycket bra fråga... Vad kallar man dokumenten om bilens teknikaliteter? Jag vet ju inte ens vad det heter på svenska! Några klasser har jag lärt svenska fraser, såsom "tack så mycket" "god morgon" och "hej då". Det låter väldigt skoj när de försöker härma mitt uttal. Ja, det är mötena med elverna som är de klart roligaste stunderna än så länge, och det är väl precis så det ska vara!

De enklaste saker

Imorse skulle jag gå och tvätta, på en sådan där offentlig tvätteria där man stoppar i lite mynt och därefter sätter maskinen igång… När jag kom dit satt ett äldre par där och väntade på sin tvätt. Jag kikade omkring, men fattade inte hur man skulle gå tillväga. Ska man lägga i tvätten först? I så fall, i vilken maskin? Ska man trycka på någon knapp på väggen för att välja just den maskinen, när man sedan stoppar i mynten? Vilka gradtal kan man välja på? Jag vågade inte fråga tanten som satt och väntade. Min franska vokabulär för tvättermer är inte den bästa. Senare idag ska jag bege mig dit igen. Förhoppningsvis är ingen annan där då, så att jag kan prova mig fram utan att möjligen göra bort mig. Eller så sitter någon där, som ser trevlig och tillmötesgående ut, så att jag vågar fråga. Ja, även de enklaste sakerna, som att tvätta sina kläder, kan bli ett helt projekt när språket sätter upp hinder. Men jag ska göra som en världskänd häcklöperska från Falu kommun… Jag ska ta mig över de där hindren!

Icke minnesvärd hemlängtan

Jag har känt ganska mycket hemlängtan denna vecka. Förra veckan kände jag ingen hemlängtan alls, om jag minns rätt. Då var jag så upptagen med att förstå alla nya intryck att jag inte hade möjlighet eller tid att känna efter. Vad längtar jag hem till? Bland annat längtar jag hem till min pojkvän (Cabinstreet) och lägenheten som jag ska flytta in i när jag återvänder till Sverige. Bland annat längtar jag hem till mitt modersmål som gör att jag inte behöver tänka ut i förväg vad jag ska säga.

Vad ska jag göra åt denna hemlängtan? Jag ska vara kvar här i Frankrike tills 21 december. Ett kontrakt har skrivits på. Ett stipendium har utbetalats för ett arbete som ska ske mellan 1 september och 21 december. Jag har ingen rätt att bryta kontraktet bara för att jag har hemlängtan. Vilka är mina valmöjligheter? Att åka tillbaka till Sverige tidigare? För att göra vad? Jag har ingen typ av sysselsättning som väntar där. Här i Frankrike har jag ett arbete, och det ska utföras.

Jag vet att jag inte kommer att känna så här varje dag ända fram till hemresan. Det har bara gått tio dagar, och jag befinner mig fortfarande i början av denna upplevelse. Vad jag saknar är rutiner. Jag vill ha ett schema för hela arbetsveckan. Jag vill veta vilka klasser jag ska jobba med, på vilka tider, och vad som ska göras. Helst vill jag ha en plan för hela terminen, men om inte det är möjligt, så i alla fall för en månad framåt.

Jag får inte ut mycket av detta äventyr om jag ständigt ska tänka på att jag har hemlängtan. Istället får jag vända på det och tänka på vilka möjligheter jag har dessa kommande månader när jag bor i Frankrike. Jag får prova på att jobba som engelsklärare – i ett annat land med ett annat modersmål och med ett annat utbildningssystem. Jag får sätta mina kunskaper i det franska språket på prov, och förbättra dem. Jag får möta en ny kultur genom en mängd nya bekantskaper.

När jag är pensionerad lärare om si så där fyrtio år ska jag se tillbaka på dessa månader och tänka att det var något av det bästa jag kunde göra för min lärarkarriär. Att jag känner hemlängtan i början av denna vistelse är inget jag som sextioåring kommer att ägna en tanke åt.

Språklärare utan språk

Det största problemet just nu är språket. Jag trodde att jag hade bra koll på det franska språket, i alla fall så pass bra koll att jag skulle kunna klara mig genom en relativt enkel konversation. Men det är nu, efter en vecka i Nimes, uppenbart att mina franskakunskaper är betydligt bättre i teorin än i praktiken. Jag har aldrig känt mig så dum som när lärarna på skolan pratar med mig på franska och jag bara nickar eller får lov att be dem upprepa sig, eller säga att jag inte förstår... Det är samma sak i affärer, när jag ska köpa mat eller något annat. Jag vet vad jag ska fråga efter, men då svarar de med att säga något som jag inte förstår, och då står jag där som ett fån i alla fall. Mitt språkliga självförtroende har verkligen fått sig en törn här nere på kontinenten. Jag skulle ju kunna göra det väldigt enkelt för mig, och envisas med prata enbart engelska, både i skolan och på fritiden. Men då går ju hela idén om att komma till Frankrike för att bättra på franskan om intet. Samtidigt som jag avskyr att allt, verkligen allt, är på franska, får jag en kick av det och tänker "nu ska jag ta mig i kragen och bli hur bra som helst på franska innan jag åker hem i december!". Jag kommer kanske alltid att känna en hatkärlek till det franska språket.

Första veckan i bilder

Ganska exakt en vecka har passerat sedan jag landade på fransk mark. Jag, som väldigt sällan brukar ha kameran framme, har faktiskt tagit en del foton redan. Det måste bero på att jag använder mobilkameran, och mobilen har jag ständigt med mig. Här bredvid och nedan är några bilder från mitt rum. Kolla in fönstren till toaletten och duschen! Man behöver alltså inte låsa, för man kan SE om det är upptaget...

I lördags blev jag medbjuden på biltur till Montpellier av ett par killar i huset där jag bor. Den ena av dem kände jag lite grann då han är Erasmus-student (från Storbritannien/Rumänien) på samma skola som jag jobbar på, och även han har Sophie som kontaktperson. Den andre killen (fransman) gör sin praktik på en fabrik här i Nimes. Jag tänker inte skriva vad de heter... för jag vet inte hur namnen stavas! Nedan kan ni se lite av vad vi såg i Montpellier.

På vägen tillbaka till Nimes, som ligger ca fem mil norr om Montpellier, åkte vi förbi havet. Det har varit väldigt fint väder hela veckan, förutom i lördags. Ni ser ju på bilderna hur läget var då...

Nu upptäckte jag en sak... Gallerian som McDonald's (med gratis trådlöst nätverk) ligger i heter La Coupole. Det måste ju vara den franska motsvarigheten till Kupolen i Borlänge! Min hemlängtan är botad...

Fransk frukost... på McDonald's

Eller... det är snarare en brunchmeny bestående av Egg McMuffin, yoghurt, juice, kaffe och tre små croissantvarianter. Man kan ju fråga sig varför jag äter frukost på denna snabbmatskedja som finns över hela världen när jag befinner mig i gourmetlandet Frankrike? Jo, det beror på att de här har gratis trådlöst nätverk. Jag har inte använt dator sedan förra inlägget här på bloggen, alltså för sju dagar sedan, och jag har känt ganska mycket internetabstinens sedan dess. På skolan ska de ordna ett användarkonto åt mig nästa vecka, så sedan kan jag använda internet där - så bekvämt!