Joyeux Noël!

Jag måste erkänna att jag inte riktigt känner/förstår att det är julafton imorgon. Men så är fallet, och ikväll åker min nyblivne sambo och jag upp till mina föräldrar i Orsa. Där ska vi fira jul i dagarna två eller tre. Det passar väldigt bra att återvända till Sverige inför en storhelg, då man får träffa familj och vänner samt äta god svensk helgmat - allt i ett! Jag önskar alla läsare av denna blogg en mycket god jul!

"C'est la banque francaise!"

För 17 timmar sedan landade jag i Sverige. Jag landade 165 euro fattigare, för det är vad 15 kilo övervikt kostar. Jag förväntade mig att jag skulle få betala, men att det skulle vara så många extrakilon var lite oväntat. Nå väl, det är sådant man får räkna med efter fyra månaders utlandsvistelse. Då är det inte konstigt att man har med sig lite mer hem än vad man åkte iväg med. Citatet ovan är från en kvinna på tåget Nimes - Paris som erbjöd sig att hjälpa mig med väskan uppför trappan till övervåningen (japp, dubbeldäckartåg). Fritt översatt betyder det att jag hade det franska statskapitalet i väskan... ja, den var helt enkelt väldigt tung.

Franska foreteelser som jag kommer att sakna II

Vistelsen i Frankrike har fatt mig att komma pa ett, enligt mig sjalv, mycket bra nyarslofte: jag ska borja lara mig att laga nya matratter efter recept. Man kan inte bo nastan fyra manader i gastronomins mecka utan att bli paverka och inspirerad av synen pa mat. I alla fall kan inte jag det. Det ar inte sa att jag har blivit nagon masterkock har, snarare tvart om. Jag har knappt lagat nagon mat overhuvudtaget. Jag kallar inte att koka pasta eller ris matlagning... Men det beror mest pa att jag vill vara i mitt eget kok, med mina egna ravaror, nar jag ska laga mat. For fransmannen innebar mat inte bara nagot att stoppa hunger med, utan det ar aven en sjalvklar del av hela livsstilen. Ja, jag vet att jag generaliserar nu, men det ar anda den bilden av matens plats i fransmannens liv som jag har fatt, och den vill jag ta med mig hem till Sverige. Vid middagar borjar man med en apertif och lite tilltugg. Darefter satter man sig till bords och ater forratt, huvudratt, ostbricka, efterratt och slutligen te eller kaffe. Det later valdigt avancerat, men det behover det inte vara. Sjalva matratterna kan vara enkelt tilllagade, men andock sa valdigt goda, och man gor inte middagar till en sadan stor affar som jag ibland kan tycka att man gor i Sverige. Jag ska bli sambo nar jag atervander hem, och da passar det bra att borja lara sig nya matratter. Det ar ju alltid roligare att ata nar man ar tva. Dessutom skulle jag garna vilja borja bjuda nara och kara pa middagar (utan prestationsangest). Den franska synen pa mat och allt som hor dartill tar jag definitivt med mig hem till Sverige.

Tack och hej!

Jag har nyss varit pa en liten "tack & hej"-traff pa skolan. Lite dryck och tilltugg med nagra ur personalen. Det var en trevlig gest, och dessutom fick jag ett presentkort pa Fnac (fransk kedja med bocker, film, musik och elektronik). Imorgon ska jag bege mig dit och shoppa loss! Jag hade en liten julklapp till skolan - dalahastchoklad och nagra dalahastbokmarken. Imorgon ar jag bjuden hem till Sophie (min handledare pa skolan) pa lunch och pa kvallen ska jag ata middag hemma med Brigitte. Det borjar verkligen dra ihop sig till hemfard nu! Pa sondag morgon lamnar jag Nimes med tag och lamnar Paris/Frankrike med flyg mitt pa dagen. Vid 16.15 ar det beraknad landning i Svea rike. Till alla som har anvant mitt franska mobilnummer - fran och med sondag morgon anvander jag mitt svenska nummer igen!

Franska foreteelser som jag inte kommer att sakna II

Nar jag kom hit, for att borja mitt arbete som lararassistent, tankte jag att jag skulle sluta med en dalig vana - att standigt komma ett par minuter for sent till avtalade tider. Det borjade bra har i Frankrike, jag kom ett par minuter for tidigt till alla avtalade tider. Men vilken nytta gjorde det nar alla andra kom minst tio minuter efter avtalad tid? Det tog ungefar tva veckor att vanja mig vid att allting borjar efter utsatt tid. Ja, forutom tagavgangar och biofilmer etc... Nufortiden nar jag har en avtalad tid att passa, kommer jag med flit fem-tio minuter for sent. Men jag ar ofta forst pa plats i alla fall! En annan aspekt av synen pa tid i Frankrike ar affarers oppettider. Jag forstar mig fortfarande inte riktigt pa hur de fungerar. Nar jag tror att det ska vara oppet, ar det stangt, och vice versa. Den storsta skillnaden mellan svenska och franska oppettider ar att matbutiker ar stangda pa sondagar. Vissa ar oppna pa sondagar, men da bara pa formiddagen. Man maste alltsa planera sondagens maltider, och mandagens frukost, senast pa lordagen. Det ar val en vanesak, antar jag, men jag vill kunna handla mat sa nar som nar jag vill! Jag kommer inte att sakna den franska synen pa tid... antingen ar nagon sen, eller sa ar affaren stangd.

Antligen - demonstration pa franska!

Det aterstar tio dagar av min franska vistelse, och da... da hander det! Jag far se en alldeles akta fransk demonstration, mitt i Nimes. Ett stort, stort gang ungdomar (och troligen en del vuxna ocksa) samt pricken over i:et - kravallkladda poliser! Ni far ursakta mig for att jag verkar forharliga detta, men jag blev faktiskt lite rord nar jag gick forbi folkhopen och alla poliser. Har ar ett gang manniskor, uppenbarligen upprorda, som faktiskt gor nagot at det... Det ser man valdigt sallan i Sverige. Vad gallde da demonstrationen? Ja, kanske var det ocksa darfor jag blev lite rord... Det gallde nya skol- eller undervisningslagar vilket innebar nedskarningar inom skolan. Jag borde ha deltagit i demonstrationen, for mina franska medlarares skull! Men nej... jag ar ju svensk, sa jag tittade bara och fortsatte att ga... till skolan.

Franska foreteelser som jag kommer att sakna I

I Frankrike kan man prata hogt for sig sjalv utan att folk runt omkring tror att man ar galen. Det gillar jag. Jag pratar ganska ofta hogt for mig sjalv nar jag ar ensam da jag behover sortera mina tankar. Det blir tydligare uppe i huvudet da man bade hor och tanker. Dock kan man inte ga runt i en svensk mataffar och upprepa inkopslistan hogt for sig sjalv utan att folk tittar konstigt... eller det ar vad jag tror, for jag har aldrig vagat testa. Men denna franska foreteelse ska jag ta med mig hem till Sverige. Kanske funkar det, kanske smittar det av sig pa andra som ocksa borjar prata hogt for sig sjalva. Eller sa tror folk att jag befinner mig i min egen lilla verklighetsbubbla, och haller sig pa behorigt avstand.

Franska företeelser som jag inte kommer att sakna I

Det återstår två veckor i detta land, och jag tycker att det då passar bra att börja med någon typ av sammanställning av mina fyra månader här. Det finns franska företeelser som jag inte kommer att sakna, och det finns franska företeelser som jag kommer att sakna/ta med mig hem till Sverige.

Detta inlägg handlar om en fransk företeelse som jag verkligen inte kommer att sakna – trottoarerna. Först och främst, de är inte frizoner för fotgängare. De är tydligen parkeringsplatser, vilket kan skapa situationer då fotgängare får bege sig ut på vägen, där bilarna allt som oftast har företräde. Bilar kan man alltså hitta både på vägen och på trottoaren.

Står det inte en bil på trottoaren, kan det finnas något annat i vägen för fotgängaren. Det kan se olika ut, beroende på väderlek, och det existerar i fler än fyra nyanser av brunt. Jag syftar på avföringen från fransosernas favorithusdjur – hundbajs. Jag har lärt mig att alltid titta mig för var jag sätter fötterna, och än så länge tror jag att hundbajset har misslyckats att placera sig under mina fötter. Men man kan, på trottoarerna, se många tecken på att andra fotgängare inte har varit lika lyckliga. Hundbajs kan finnas längs en lång sträcka av trottoaren, utdraget och utsmetat från någon stackars fransk, eller utländsk, sko.

Jag kommer inte att sakna de franska trottoarerna.

Uppe pa loftet (sa har i jultider)

Jag sover i en loftsang. Att badda en loftsang ar bedrovligt jobbigt. Speciellt om man ska badda med overdragslakan. Ni vet sadana dar som man trar over madrassen. Att torka halvtorra klader lite har och var pa en loftsang ar en ypperligt bra idé. Man kan hanga klader pa stegen och runt om hela sangkanten. Ja, att sova i en loftsang har sina for- och nackdelar.

Kommentar om kommentarkommentarerna

Problemet (för mig) med att kommentera kommentarerna är att jag ägnar mer tid åt detta, än åt att skriva nya inlägg... Men den senaste veckan har jag faktiskt inte heller haft så mycket att skriva inlägg om, så jag skyller på det!

Ett alldeles nytt flickebarn

Jag har blivit faster! Igår kväll föddes min brorsdotter. Jag har länge spanat in en födelsedagspresent med lite fransk touch... Någon dag under kommande vecka ska jag köpa den! Vem vet, kanske dyker en bild på flickebarnet och hennes present upp på denna blogg någon gång i framtiden? Den som fortsätter att läsa får veta...

För sex månader sedan var det 19 maj

Idag är ingen vanlig dag, för idag fyller min blogg sex månader. Hurra! Kanske ska ni gratta mig, och inte bloggen, för att jag har orkat hålla den vid liv så länge. Det är mitt tredje eller fjärde bloggförsök, och denna gång behöver man inte kalla det "försök" - sex månader är väl ett existensbevis? De förra bloggarna hade ingen röd tråd, inget tema, så som denna har, och då var det helt hopplöst att hålla mitt eget intresse för dem vid liv. Hur ska denna halvårshändelse firas? Jo, med beslutet att jag från och med nu kommer att kommentera de kommentarer som ni bloggläsare lämnar!

På svenska, tack!

Jag har haft min första svensklektion! Den hölls idag på CFA, skolan som ligger en bit utanför stan. På torsdag är det den andra skolans tur. Vi var tre stycken närvarande. Det kanske var en fördel, att vi var så pass få under min första lektion, så att jag märkte om upplägget fungerade eller inte. Jag tyckte att det fungerade. Temat för denna första lektion var "musik" och vi lyssnade på Petters "Goda dagars magi" (tack för texten, herr Alexis Askergren), Säkert!s "Är du fortfarande arg" och Orsa spelmäns "Följ med i tåget". Utöver dessa låtar, gick jag igenom alfabetet, siffor och några vardagsfraser, som "hej" och "jag heter...". Samma lektion ska jag alltså hålla på den andra skolan på torsdag, och nästa vecka är det dags för ett nytt tema. Vilket tema det blir, får ni reda på här om en vecka...

Ostron och sniglar - uppföljningen

Ostron smakar havsvatten. Som att frivilligt ta en kallsup ute i Medelhavet. Ni förstår att jag inte tänker äta det varje dag under resten av min Frankrikeperiod. Sniglar (denna gång havssniglar) smakar inte så mycket. Man drar ut dem med en tandpetare ur deras skal, och doppar dem i majonäs. Lite gummi- och svampaktigt. Landsniglar smakar tydligen annorlunda, så dem måste jag prova innan mitt liv som fransyska är över. Gårdagens räkor var otroligt goda! Det var sådana där stora, färska... mmm! Det blev inget biobesök igår. Agnieszka hade mycket att förbereda inför dagens arbete på skolan. Men vi ska gå någon annan dag denna vecka.

Ostron och sniglar

Jag befinner mig hemma hos Brigittes van, dit jag blivit medbjuden pa sondagsmiddag. Vi har varit i saluhallen dar det koptes ostron, rakor och sniglar! Det ska bli spannande att ata dessa lackerheter for forsta gangen! Ja ja, rakor har jag sa klart atit forr. Senare i eftermiddag ska jag och den polska Comeniusassistenten Agnieszka ga pa bio. Vi ska se Woody Allens "Vicky Cristina Barcelona". Jag maste kalla detta en helt okey sondag i franska matt matta!

Priset är oväsentligt när det gäller nyponsoppa

I måndags åkte jag till IKEA i Montpellier (ungefär en timmes bilfärd) tillsammans med Brigitte och hennes väninna. Det enda jag hade i tankarna var svenska pepparkakor. Jag hade nämligen lite smått planerat att bjuda på något svenskt ätbart på min sista svensklektion, veckan innan jul. Bilden nedan visar vad jag "fyndade" i den svenska mathörnan.

Det regnar... på en söndag

Idag känns det som söndag. Men det är tisdag. I Frankrike är det ändå söndag. En röd dag, alltså. Alla är lediga. Alla har sovmorgon. Jag vaknade på min sovmorgon av att det regnade. Inomhus, bredvid mig. Jag hörde att något droppade. Alldeles bredvid mig. Jag vände mig om och från taket droppade/rann det rätt ner i min säng. Jag sover i en loftsäng, så vattendropparna behövde inte färdas lång väg innan de blötte ner min madrass. Jag har aldrig "flygit upp" ur sängen, men imorse var det bra nära. Jag skyndade mig till köket för att hämta något att samla upp dropparna i. Brigitte kom yrvaken ut i hallen, och jag sa att vi hade ett problem. Ett par timmar senare (jag väcktes vid nio) hade ALLA mina saker flyttats ut i vardagsrummet, och golvet i mitt rum var täckt av handdukar. Vattnet spred sig nämligen snabbt, och snart droppade det på flera ställen i taket. Suck... Nu ska det sluta droppa och därefter torka. Sedan kan jag flytta in i mitt rum igen. Brigitte fixar taket när jag har åkt hem i december. Jag ska de kommande nätterna sova i Brigittes säng, och hon ska sova i vardagsrummet, i bäddsoffan, eller så sover hon hos någon annan. Ja, just det... Varför droppade det i taket? Grannarna ovanför var inte hemma (det är ju helg) och ingen vet ännu orsaken. Jag vill bara att det ska torka, så att jag kan flytta tillbaka igen. Trevlig helg!

Sex veckor till jul

Det är även sex veckor tills jag sitter på planet till Sverige. Jag vill åka hem. Det känns som att jag har gjort mitt i Frankrike nu. För er som läser detta, kanske det låter hemskt, att redan vilja åka hem när jag har så lång tid kvar. Men nu är det en annan typ av hemlängtan än den jag kände före höstlovet. Då längtade jag hem för att jag inte kände mig hemma här. Nu längtar jag hem för att jag känner mig klar här. Men jag har faktiskt en hel del kvar att göra. Nästnästa vecka börjar förhoppningsvis (man kan inte ta något för givet när det gäller skolarbetet här) mina svensklektioner. Det är ett relativt stort projekt som jag kan engarera mig i hur mycket som helst. Att ha mycket att göra botar en del av hemlängtan. Jag hoppas att jag också får mycket annat skolarbete att göra under de resterande sex veckorna. Det går lite trögt med det just nu - mitt assisterande. Ett par lärare drar nytta av att jag finns här för att hjälpa dem, men många lärare verkar inte vara speciellt intresserande, eller så är de bara så där typiskt franskt ostrukturerade.

Hör min bön!

Jag söker jobb. Om ni hör att det behövs en engelsk- och/eller svensklärare på gymnasiet någonstans i eller på pendlingsavstånd från Falun - hör av er till mig! Jag vill börja arbeta på riktigt, och tjäna riktiga pengar.

Par på promenad i Paris

Nästa resa gick i måndags, 27 oktober, till Paris. Där mötte jag min kära Peter, a k a Cabinstreet, på flygplatsen, och sedan tillbringade vi två dygn i huvudstaden. Ska jag klaga på något parisiskt så var vädret inte det roligaste - stundtals isande kallt, och vi skulle ju vara världsvana och ta oss fram med hjälp av metron (och RER), men skyltarna där nere i underjorden var inte alltid så lätta att förstå sig på... Bilderna nedan visar Notre Dame i kvällssol, och Peter på kafé, där vi för ovanlighetens skull drack te!

Jag hade nog varit mer imponerad av huvudstaden om jag inte redan hade spenderat åtta veckor i landet. Men Paris är ju ändå Paris. Vi var uppe på toppen av Triumfbågen, gick längs Champs-Élysées, trängdes inne på den engelskspråkiga bokhandeln Shakespeare & Company, försökte förstå oss på Dalí, spatserade med andra turister vid Eiffeltornets fötter... Ja, vi hann med mycket trevligt där uppe i norr! På onsdagen, 29 oktober, åkte vi hit till Nimes, och det dåliga vädret följde tydligen efter. Jag visade födelsedagsbarnet (30 oktober) "mitt" Nimes, och på fredagen tog vi en tågtripp till grannstaden Montpellier. Hade Nimes visat sig från sin varmare, soligare sida hade vi kunnat göra mer turistiga saker, men, men... man kan inte få allt här i världen!

Bara bra i Bordeaux

Nästan två veckor har gått sedan mitt senaste inlägg. Under denna tid har jag haft fullt upp med resor kors och tvärs genom Frankrike. Torsdag 23 oktober åkte jag till Bordeaux. För den (svensk) som aldrig varit där, skulle jag beskriva det som en blandning av Göteborg och Stockholm. Ni kan väl själva bedöma utifrån bilderna nedan...

På fredagen, 24 oktober, var det dags för träff med alla andra Comenius-assistenter i Frankrike. Det visade sig att jag är den enda svensken i Frankrike! Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara många fler från Svea rike här... men icke! Jag umgicks under fredagen med flera trevliga assistenter från olika delar av Europa, nu boendes i olika delar av Frankrike. En tjej från Polen bor också i Nimes. Jag har ännu inte hunnit höra av mig till henne efter mötet, men det känns bra att det finns någon annan här i stan som är i samma situation som jag.

Slösa, låt mig presentera Spara

I fredags sa jag till Slösa att hon nu får lämna mig ifred, för tillsammans med inbjudan till mötet för Comenius-assistenter i Bordeaux, kom hennes ständiga rival Spara. (Kommer ni åttiotalister ihåg dem i tidningen Lyckoslanten?) Slösa har hängt med mig här nere i Frankrike sedan jag kom hit, men i fredags tyckte Spara att hon har fått för lite uppmärksamhet av mig, och det har hon rätt i. Den resterande tiden i Frankrike ska jag umgås med Spara. Men jag kommer att sakna stunder med Slösa... Det var ju kommande "business trip" som lockade fram Spara, och det är inte billigt att åka på möte i Bordeaux. Tåget t/r kostar 125 euros och ikväll bokade jag hotell (vandrarhemmet var fullbokat) vilket kostade 45 euros. De där 150 euros som är beräknade för detta möte (enligt Programkontoret) räcker alltså inte hela vägen...

Mina dagdrömmars stad

När jag fick veta att jag troligen skulle åka till Frankrike i höst, fanns det en specifik stad som jag drömde om. Jag vet inte varför, för det finns inget där som lockar mig extra mycket. Men det verkade vara en lagom stor stad, som är känd utanför Frankrike… och ja, jag skulle gärna vilja spendera fyra månader där. Nu hamnade jag ju, som ni vet, i en ganska liten stad i södra Frankrike, som inte var vad jag hade fantiserat om, men rätt bra ändå.

I fredags fick jag veta att jag kommande vecka ska åka till staden i mina före detta franska dagdrömmar – Bordeaux! Där hålls på fredag ett möte för alla utländska Comenius-assistenter i Frankrike. Mötet är i stort sett obligatoriskt, och en del av stipendiet är vikt åt denna resa. Jag ska åka dit på torsdag morgon, så att jag är framme på eftermiddagen och hinner då se lite av staden. Direkt efter mötet åker jag på fredag tillbaka till Nimes. Inte mer än drygt ett dygn hinner jag vara där, men ändå… det är ju Bordeaux!

Kommentera kommentarer mera (eller overhuvudtaget)

(Jag skriver pa en dator pa skolan, sa darfor ser texten lite konstig ut. Ett franskt tangentbord ar inte helt latt att hantera.) Tva personer har nu framfort sin asikt om att jag ska kommentera mina kommentarer. Mitt estetiska oga tycker inte att bloggforfattarens ord hor hemma pa kommentatorsidan, men jag ar inte den som ar den... Jag kan andra mig. Under helgen ska jag ta mig en allvarlig funderare.

Ekonomikrisen och jag

Jag vet inte om detta har med den där bankkrisen att göra, men... nu är en euro motsvarande 10,2o kronor! Inte bra!

Soppsupé

Jag vill bara lugna alla som kanske tror att Brigitte och jag är väldigt osams. Det är vi inte, och har aldrig varit... även om det har varit något tryckt stämning. Igår kväll bjöd hon mig på soppa och vi pratade om lite allt möjligt. På torsdag kväll ska vi simma, om Brigitte har en extra badmössa att låna ut... De är tydligen obligatoriska på franska badhus!

Bilder från en lägenhet i Nimes

Vi går om varandra

Jag ser inte så mycket av min hyrsevärd Brigitte. Igår lördag såg jag henne inte alls. Men hon jobbar på lördagar, så det är kanske inte så konstigt. Jag tror att Brigitte är lite sur, eller besviken, på mig. Under min första vecka hos henne, frågade hon några gånger om jag ville följa med på olika aktiviteter (en tur till havet med hennes kompisar, gå på bio, ut och jogga) och jag tackade nej till alla förslag, av olika anledningar (jag hade andra planer, jag kände inte för det). Därefter tröttnade hon nog på fråga mig, och blev kanske lite besviken. Hon kanske hade vissa förväntningar på mig, och nu känns det som att jag inte har uppfyllt dem. Men jag kan inte göra mig till, förställa mig och låtsas vara någon jag inte är... Dessutom tar språket emot lite grann. Jag kan inte uttrycka mig precis som jag vill, och då kan nog missförstånd lätt uppstå. Nu går Brigitte och jag om varandra i lägenheten (troligen inte medvetet) och så får det väl vara. Tids nog kanske vår relation förändras. I veckan sa jag i alla fall till henne att jag vill följa med nästa gång hon ska gå och simma... Det återstår att se om hon bjuder med mig.

Var är mina tankar?

Igår kväll kom jag fram till något intressant gällande min trivsel här i Frankrike. Mentalt sett befinner jag mig väldigt ofta i Sverige istället för Frankrike, och då är det inte så konstigt att tillvaron inte är på topp. Missförstå mig inte, jag trivs bra här men skulle kunna trivas ännu bättre. Problemet är att jag alltså tänker för mycket på Sverige – hur det skulle vara om jag hade stannat kvar där under hösten, vad jag skulle syssla med nu om jag var i Sverige, hur det kommer att bli när jag kommer hem igen… ja, ni förstår. Dessa ”tänk om”-scenarion dyker ofta upp i mina tankar. Alla sådana scenarion är trevliga och jag tycker generellt sett att dagdrömmeri är underskattat, men när jag lever mer i mina tankar än i verkligheten har det gått för långt. Det finns en risk att jag inte upplever ”det verkliga Frankrike” om jag mentalt sett håller mig för mycket på avstånd. Det tar tid att komma in i ett annat lands kultur, men jag har varit här i snart sex veckor, och det är dags att jag verkligen försöker ta varje dag för vad den är, i Frankrike, och göra det bästa av den, i Frankrike.

På gång...

Jag har tänkt ta lite foton på mitt nya boende, men det har ännu inte blivit av. Så fort det är gjort, dyker fotona så klart upp här på bloggen! Denna vecka är lugn... Igår var jag med på en lektion där jag enbart observerade. Imorgon ska jag hålla en egen lektion, och inför den har jag idag förberett lite uppgifter. På torsdag ska jag också vara med på en lektion, och förmodligen hjälpa till lite grann. På fredag eftermiddag ska jag göra samma sak som jag gjorde i fredags - ha muntligt prov med elever, en och en. De får en reklamannons, och ska då förbereda sig i tio minuter och därefter prata om denna annons i tio minuter - allt sker givetvis på engelska, vilket inte är det lättaste för dem! Tanken är att jag nu ska börja planera min praktik tillsammans med berörda lärare, istället för att Sophie ska bestämma vad jag ska göra, och därför är denna vecka lite av en "mellanvecka" innan den gemensamma planeringen med varje lärare har kommit igång.

Som en balettdansös trippar jag...

Min nya hyresvärd Brigitte har ett handfat helt av glas i sitt badrum. Varje gång man har använt det ska man torka det torrt med en trasa. Det finns inget draperi vid duschen, så man får trycka sig mot väggen när man duschar, för att inte skvätta ner prylarna som står några decimeter därifrån. Jag hinner inte tvätta ur håret innan vattnet är iskallt. Ja, det är nog badrummet som är det knepigaste stället att vara på i lägenheten där jag nu bor. Alla typer av boenden har sina för- och nackdelar. En sak är i alla fall säker och det är att jag inte saknar korridoren/ungdomsgården jag bodde i förut. Än så länge trippar jag på tå i den nya lägenheten, men med tiden kommer Brigitte och jag att lära oss att bo tillsammans.

What to wear, what to buy?

Idag har jag shoppat! Efter en lektion på förmiddagen åkte jag buss till ett köpcentrum i utkanten av Nimes. Besöket resulterade i tre tröjor, en kofta och två par byxor. En anledning till att jag ville åka till just detta köpcentrum var att H&M finns där. Kära H&M, när jag börjar tjäna pengar ska jag köpa aktier i detta företag! Men jag köpte faktiskt inget där idag... En lite egendomlig sak hände mig när jag gick dit för andra gången, precis innan jag skulle åka tillbaka in till stan. Då kom jag alltså in på H&M med kassar från andra affärer. En vakt stoppade mig och började häfta ihop mina platspåsar! Intressant antistöldtaktik! En annan anledning till att jag ville åka till köpcentret var naturligtvis att jag behöver nya kläder. De senaste veckorna har det varit svårt att veta hur man ska klä sig på morgonen. Då är det kallt och man vill ta på sig både jacka och halsduk (när säger jag nej till halsduk?), men sedan, mitt på dagen, kan det vara väldigt varmt... som idag när det var över 20 grader varmt mitt på dagen. Temperaturen växlar alltså väldigt mycket under dagens gång... Köper ni den förklaringen till varför jag shoppar?

De är inte bara svenska...

... de är väldigt goda också!

Du står i min personliga sfär!

En företeelse som jag reagerade på direkt när jag kom till Frankrike, var hur nära man står varandra (rent fysiskt) när man pratar. Jag tror att det var redan under min andra dag här som jag märkte det. Hur reagerade jag? Jo, rent reflexmässigt tog jag ett steg bakåt, för att jag tyckte att människa jag pratade med stod lite väl nära mig. Jag la då märke till hur jag reagerade, och därefter försökte jag anpassa mig till den förminskning av min personliga sfär (som det faktiskt innebär). Så sent som nu på morgonen kom jag på mig själv att tycka att det är ganska trevligt att stå så pass nära den man pratar med. Jag tycker att det visar att man är intresserad av att prata med personen. Hur nära står man då, kanske ni undrar? Om man i Sverige står 40-50 cm ifrån varandra, står man här kanske runt 30 cm ifrån varandra. De där centimetrarna gör stor skillnad!

Sex dagar till flytt

Jag ska flytta - från denna lyhörda ungdomsgård till en fransk frisör med god inredningssmak. Sophie, min handledare på skolan, ringde direkt upp denna kvinna, tillika hennes väninna, när jag i tisdags sa att jag ännu inte hittat nytt boende. De bestämde genast att Sophie och jag skulle komma hem till henne igår vid lunchtid. Igår var vi alltså på husesyn, och de två pratade (jag nickade och log mest, samt sa ”oui, oui”) och det bestämdes i stort sett på en gång att jag kunde flytta in.

Min nya hyresvärd, Brigitte, bor i en lägenhet i ett lugnt bostadsområde ungefär 10 minuters gångväg från skolan och kanske 15 minuters gångväg från centrum. I närheten finns bagare, tidningsaffär, apotek och en stor matvarubutik, så om jag inte vill, behöver jag inte ens bege mig in till centrum. Hon bor i en trea, det vill säga att hon har ett sovrum, ett vardagsrum och ett rum att hyra ut – mitt blivande rum! Jag antar att hon äger lägenheten, för den är väldigt snyggt iordninggjord med ett fräscht kök och badrum (det finns även ett ”toalettrum”) och fina golv i alla rum.

Jag kan just nu inte tänka mig att jag behöver köpa några kökssaker. Brigitte sa igår att jag får använda hennes. ”Hon ska ju bara bo här i tre månader. Annat vore det om hon skulle bo här i ett år” (min översättning). Eftersom jag inte har tagit med mig sängkläder hit, och det ingår i hyran här i studentkorridoren, sa hon även att hon kunde låna sådant åt mig. Men jag kanske skaffar egna sängkläder ändå…

På tisdag kväll ska jag gå dit och hämta nyckeln, och på onsdag eftermiddag tar jag mitt pick och pack och lämnar detta ställe för gott!

Min drömarbetsplats – ett mardrömsscenario

Det spelar ingen roll om det sker i USA eller i Finland. Oavsett geografiskt avstånd berör skolskjutningar mig väldigt mycket. Det är så enkelt för mig att sätta mig in i situationen, men samtidigt är det omöjligt att förstå vad som har hänt. Elever går i skolkorridorer, elever sitter i biblioteket, elever skriver prov… Jag har själv gjort alla dessa saker, och kommer att se dem göras många gånger om som lärare. Plötsligt förvrids tillvaron, från en ordinär skolvardag till en mardröm där det handlar om att överleva. Så enkelt att sätta sig in i, men omöjligt att förstå.

Åh, så irriterande!

Det är väldigt lyhört i mitt rum. Men bara åt ena hållet, åt det ena av de två rum som ligger bredvid mitt. De senaste måndagskvällarna (men förra veckan var det nog på tisdag kväll) har jag hört min granne spela musik och sjunga. Ja, ni kan förstå att det är rätt så irriterande när klockan är efter halv tio på kvällen och jag börjar göra mig i ordning för att lägga mig. Igår, när jag pratade med min kära Cabinstreet på telefon, hörde jag inte bara henne utan även en manlig röst. De pratade, och pratade, och pratade... Ibland hörde jag knappt vad som sas i andra änden av luren eftersom jag alltför tydligt hörde vad som sades på andra sidan väggen.

Vid tio la jag mig för att läsa. Jag fick läsa om varje mening minst två gånger för att rösterna i rummet bredvid var så störande. De höjde även musiken och började (troligen) dansa. Vid halv elev fick jag nog och bankade hårt i väggen. Då sänktes ljudet av musiken genast. Men rösterna hördes ju fortfarande lika bra! Jag satte i öronproppar och försökte somna, vilket jag till slut lyckades med...

Men helt plötsligt, jag vet inte när, vaknade jag av hennes röst igen! Då pratade hon troligen i telefon, för jag hörde ingen annan röst. Det lät som om hon var i samma rum som mig. Jag kan inte klaga på henne... hon beter sig som man gör, och kan inte hjälpa att det är så otroligt lyhört. Imorse hörde jag henne till och med prassla med en påse! Från det andra rummet hörs ingenting, trots att det bor en tjej där också... konstigt!

Ytterligare en sak är irriterande... Idag skulle jag träffa Sophie kl nio. Enligt den franska seden kom jag några minuter efter nio till skolan och fick då veta av receptionisten att Sophie var försenad och skulle komma kl tio... Ja, då gick jag hem igen och skrev detta inlägg!

Hemlängtansläget

Om exakt 13 veckor, söndag 21 december, kommer jag hem till Svea rike. Jag tror att planet är beräknat att landa 16.15. Nej, jag har inte en fruktansvärd hemlängtan. Men ända sedan jag kom till Frankrike har jag haft en nedräkning till hemkomsten (idag 92 dagar)… kanske just för att jag, när jag ibland får hemlängtan, ska kunna se att dagarna och tiden faktiskt går framåt och att hemresan närmar sig. Som sagt, hemlängtan har jag inte (för tillfället). Jag börjar snarare känna mig mer och mer hemmastadd här. Saker och ting känns inte så främmande längre. Jag gör inte saker till stora problem som jag går och grubblar på. Man skulle nog kunna säga att jag är till freds med tillvaron. Ja, förutom det där lilla boendeproblemet…

Ett kök, ett kungarike för ett kök! Eller kokvrå...

Jag letar nytt boende. Sista september, eller om det är första oktober (måste kolla upp det där), flyttar jag ut från denna studentkorridor. Att bo här är helt okey, men det känns lite väl inrutat med frukost mellan 06.30 och 08.15 måndag - fredag, och middag mellan 19.30 och 20.00 måndag - fredag. Papperskorgen töms och rum samt toalett städas av personalen här... Hur noga vet jag dock inte, eftersom jag ständigt ser dammtussar flyga runt lågt över golvet. Det är ett bekvämt boende som fungerar ypperligt om man, som många gymnasieelever gör, åker hem över helgerna. Men bor man kvar lördag - söndag, som jag och några andra gör, känns det mer instängt än bekvämt. Jag har ju fantiserat om att här i Frankrike köpa ost, vin, bröd och en massa delikatesser... Det har jag ännu inte kunnat göra. Jag saknar att kunna laga mat, att ha en kyl där jag kan ställa in mat... Jag saknar helt enkelt ett kök eller en kokvrå! Dessutom saknar jag ett oberoende boende. Min kära pojkvän kommer på besök i slutet av oktober, och jag vill inte behöva smuggla in honom på mitt rum som en olydig tonåring. Om elva eller tolv dagar ska jag alltså flytta härifrån. Vart vet jag ännu inte, men jag har en hel del trådar ute, bland lärare och elever, samt bland ett gäng studentboende runt om i stan. På något sätt löser sig boendefrågan, det gör den alltid!

Om man tar lite engelska, och så lite franska...

Som jag nämnde i inlägget "Annars då?" arbetar jag på två olika skolor. Den ena, som jag bor granne med, kan vi kalla "Lycée Privé" vilket betyder privat gymnasieskola. Den andra, som jag åker buss till, kan vi kalla "CFA". Just nu orkar jag inte fundera ut vad denna förkortning står för, men det är inte så viktigt att veta heller. Idag har jag varit på Lycée Privé en stund på förmiddagen och på eftermiddagen har jag varit på CFA. På CFA sitter jag i ett arbetsrum bredvid klassrummet, och dit får eleverna komma, en och en eller i par, och fråga mig om en massa saker, både om skolarbete och om allmänna saker. Det handlar helt enkelt om att de ska träna på att prata engelska. Idag fick jag en del lustiga frågor, bland annat om vi har namnsdagar i Sverige (vilket de har i Frankrike). Det var en skojig fråga eftersom jag själv aldrig har tänkt i de banorna, om andra länder också har namnsdagar? En kille ville prata fotboll, och nämnde Ibrahimovic (men han uttalade det väldigt annorlunda) och jag kunde lite stolt nämna några svenska spelare i franska ligan (Kim Källström spelar förresten numera i Lyon, och inte i Rennes)... Det är roligt att sitta och småprata med dessa elever! Trots att många av dem kan otroligt lite engelska, så kan vi förstå varandra genom en fransk-engelsk blandning. På en rast pratade jag franska med ett par elever, och det gick faktiskt hyfsat bra!

"Tack å tack!"

Ja! Jag har fått hjälp av en kille här i korridoren där jag bor, och nu har jag faktiskt tillgång till internet på mitt rum - helt otroligt! Men denna trådlösa uppkoppling verkar vara lite si så där, så därför skyndar jag mig att skriva detta inlägg. Jag vill tacka alla som kommenterar mina inlägg. Det känns alltid lite extra skoj att komma in på bloggen när jag märker att någon har brytt sig om att, inte bara läsa, utan också kommentera det som jag har skrivit. Dessutom känns hemma och Sverige inte alltför långt borta när ni är med mig genom mina inlägg. Tack igen!

Annars då?

Tidigare idag slog det mig att jag bara har skrivit om mina upplevelser av det franska samhället. Men vad händer på skolan då? Det är ju därför jag är här, för att jobba i skola. Skolan där jag jobbar ligger ca hundra meter från korridoren där jag bor. Jag kan faktiskt se byggnaden från mitt fönster. Jag jobbar även på en annan skola (med samma ägare, eller hur man nu ska förklara det) som ligger i utkanten av Nimes. Dit får jag ta mig med buss. Dessa första två veckor har jag mest presenterats för personal och elever på skolorna. Det är många namn att hålla reda på! Har jag väl lärt mig förnamnet på en lärare, kan jag sedan inte använda det bland eleverna, för de kallar ju lärarna vid efternamn - monsieur eller madame. Så nu måste jag lära mig både för- och efternamn på alla... vilket i och för sig är en väldigt bra vana (det är troligen bara jag som är lat och minnesekonomisk). Denna vecka har jag även fått agera lite lärare. Med tre elever har jag haft något av ett "prattest" för att se hur mycket engelska de kan... vilket inte är mycket. Några andra elever har jag hjälpt med deras presentation av sina praktikplatser. Av en elev fick jag en mycket bra fråga... Vad kallar man dokumenten om bilens teknikaliteter? Jag vet ju inte ens vad det heter på svenska! Några klasser har jag lärt svenska fraser, såsom "tack så mycket" "god morgon" och "hej då". Det låter väldigt skoj när de försöker härma mitt uttal. Ja, det är mötena med elverna som är de klart roligaste stunderna än så länge, och det är väl precis så det ska vara!

De enklaste saker

Imorse skulle jag gå och tvätta, på en sådan där offentlig tvätteria där man stoppar i lite mynt och därefter sätter maskinen igång… När jag kom dit satt ett äldre par där och väntade på sin tvätt. Jag kikade omkring, men fattade inte hur man skulle gå tillväga. Ska man lägga i tvätten först? I så fall, i vilken maskin? Ska man trycka på någon knapp på väggen för att välja just den maskinen, när man sedan stoppar i mynten? Vilka gradtal kan man välja på? Jag vågade inte fråga tanten som satt och väntade. Min franska vokabulär för tvättermer är inte den bästa. Senare idag ska jag bege mig dit igen. Förhoppningsvis är ingen annan där då, så att jag kan prova mig fram utan att möjligen göra bort mig. Eller så sitter någon där, som ser trevlig och tillmötesgående ut, så att jag vågar fråga. Ja, även de enklaste sakerna, som att tvätta sina kläder, kan bli ett helt projekt när språket sätter upp hinder. Men jag ska göra som en världskänd häcklöperska från Falu kommun… Jag ska ta mig över de där hindren!

Icke minnesvärd hemlängtan

Jag har känt ganska mycket hemlängtan denna vecka. Förra veckan kände jag ingen hemlängtan alls, om jag minns rätt. Då var jag så upptagen med att förstå alla nya intryck att jag inte hade möjlighet eller tid att känna efter. Vad längtar jag hem till? Bland annat längtar jag hem till min pojkvän (Cabinstreet) och lägenheten som jag ska flytta in i när jag återvänder till Sverige. Bland annat längtar jag hem till mitt modersmål som gör att jag inte behöver tänka ut i förväg vad jag ska säga.

Vad ska jag göra åt denna hemlängtan? Jag ska vara kvar här i Frankrike tills 21 december. Ett kontrakt har skrivits på. Ett stipendium har utbetalats för ett arbete som ska ske mellan 1 september och 21 december. Jag har ingen rätt att bryta kontraktet bara för att jag har hemlängtan. Vilka är mina valmöjligheter? Att åka tillbaka till Sverige tidigare? För att göra vad? Jag har ingen typ av sysselsättning som väntar där. Här i Frankrike har jag ett arbete, och det ska utföras.

Jag vet att jag inte kommer att känna så här varje dag ända fram till hemresan. Det har bara gått tio dagar, och jag befinner mig fortfarande i början av denna upplevelse. Vad jag saknar är rutiner. Jag vill ha ett schema för hela arbetsveckan. Jag vill veta vilka klasser jag ska jobba med, på vilka tider, och vad som ska göras. Helst vill jag ha en plan för hela terminen, men om inte det är möjligt, så i alla fall för en månad framåt.

Jag får inte ut mycket av detta äventyr om jag ständigt ska tänka på att jag har hemlängtan. Istället får jag vända på det och tänka på vilka möjligheter jag har dessa kommande månader när jag bor i Frankrike. Jag får prova på att jobba som engelsklärare – i ett annat land med ett annat modersmål och med ett annat utbildningssystem. Jag får sätta mina kunskaper i det franska språket på prov, och förbättra dem. Jag får möta en ny kultur genom en mängd nya bekantskaper.

När jag är pensionerad lärare om si så där fyrtio år ska jag se tillbaka på dessa månader och tänka att det var något av det bästa jag kunde göra för min lärarkarriär. Att jag känner hemlängtan i början av denna vistelse är inget jag som sextioåring kommer att ägna en tanke åt.

Språklärare utan språk

Det största problemet just nu är språket. Jag trodde att jag hade bra koll på det franska språket, i alla fall så pass bra koll att jag skulle kunna klara mig genom en relativt enkel konversation. Men det är nu, efter en vecka i Nimes, uppenbart att mina franskakunskaper är betydligt bättre i teorin än i praktiken. Jag har aldrig känt mig så dum som när lärarna på skolan pratar med mig på franska och jag bara nickar eller får lov att be dem upprepa sig, eller säga att jag inte förstår... Det är samma sak i affärer, när jag ska köpa mat eller något annat. Jag vet vad jag ska fråga efter, men då svarar de med att säga något som jag inte förstår, och då står jag där som ett fån i alla fall. Mitt språkliga självförtroende har verkligen fått sig en törn här nere på kontinenten. Jag skulle ju kunna göra det väldigt enkelt för mig, och envisas med prata enbart engelska, både i skolan och på fritiden. Men då går ju hela idén om att komma till Frankrike för att bättra på franskan om intet. Samtidigt som jag avskyr att allt, verkligen allt, är på franska, får jag en kick av det och tänker "nu ska jag ta mig i kragen och bli hur bra som helst på franska innan jag åker hem i december!". Jag kommer kanske alltid att känna en hatkärlek till det franska språket.

Första veckan i bilder

Ganska exakt en vecka har passerat sedan jag landade på fransk mark. Jag, som väldigt sällan brukar ha kameran framme, har faktiskt tagit en del foton redan. Det måste bero på att jag använder mobilkameran, och mobilen har jag ständigt med mig. Här bredvid och nedan är några bilder från mitt rum. Kolla in fönstren till toaletten och duschen! Man behöver alltså inte låsa, för man kan SE om det är upptaget...

I lördags blev jag medbjuden på biltur till Montpellier av ett par killar i huset där jag bor. Den ena av dem kände jag lite grann då han är Erasmus-student (från Storbritannien/Rumänien) på samma skola som jag jobbar på, och även han har Sophie som kontaktperson. Den andre killen (fransman) gör sin praktik på en fabrik här i Nimes. Jag tänker inte skriva vad de heter... för jag vet inte hur namnen stavas! Nedan kan ni se lite av vad vi såg i Montpellier.

På vägen tillbaka till Nimes, som ligger ca fem mil norr om Montpellier, åkte vi förbi havet. Det har varit väldigt fint väder hela veckan, förutom i lördags. Ni ser ju på bilderna hur läget var då...

Nu upptäckte jag en sak... Gallerian som McDonald's (med gratis trådlöst nätverk) ligger i heter La Coupole. Det måste ju vara den franska motsvarigheten till Kupolen i Borlänge! Min hemlängtan är botad...

Fransk frukost... på McDonald's

Eller... det är snarare en brunchmeny bestående av Egg McMuffin, yoghurt, juice, kaffe och tre små croissantvarianter. Man kan ju fråga sig varför jag äter frukost på denna snabbmatskedja som finns över hela världen när jag befinner mig i gourmetlandet Frankrike? Jo, det beror på att de här har gratis trådlöst nätverk. Jag har inte använt dator sedan förra inlägget här på bloggen, alltså för sju dagar sedan, och jag har känt ganska mycket internetabstinens sedan dess. På skolan ska de ordna ett användarkonto åt mig nästa vecka, så sedan kan jag använda internet där - så bekvämt!

Tak över huvudet... och mat i magen!

Nu känns det riktigt roligt att åka! I går löste sig boendefrågan, åtminstone för den första månaden. Min handledare på skolan i Frankrike ringde i torsdags och föreslog ett boende alldeles bredvid skolan. Där får jag eget rum, frukost och middag för 520 euro/månad. Första månaden ska jag alltså bo där, och därefter kanske jag hittar något billigare och bättre alternativ. Just nu känns detta i alla fall som ett drömboende, i synnerhet om man jämför med vandrarhemmet jag har bokat för de första tre nätterna i Nimes. Där skulle jag bo i en sovsal och alltså inte ha något som helst privat utrymme... Ett eget rum betyder så oerhört mycket! Det här stället som jag nu ska bo på ligger tydligen väldigt nära både tågstationen (som jag anländer till på måndag kväll) och skolan. Den närheten kommer nog att uppskattas många gånger om, speciellt på måndag efter drygt tolv timmars resande...

Vad är det för fel på mig?

Om exakt en vecka sitter jag på tåget till Arlanda. Då ska jag väl känna mer pirr inför vad som komma skall än vad jag har gjort hittills. Folk frågar mig "hur känns det?" och jag svarar" njaaa... jag vet inte, inget speciellt". Det är något fel på mig! Men jag ska inte klaga... Tids nog kommer jag att vara så resfebrig och nervös att jag inte vet vad som är fram och bak på mig själv. Kanske kommer känslorna redan idag när jag ska bege mig ut på stan för att klippa till en tjusig frisyr och leta reda på arbetskläder (svarta byxor och svart kjol) så att jag kan se ut som den respektingivande utländska lärarassistent jag förväntar mig att bli förvandlad till inom ett par veckor... Denna morgon har jag dessutom beställt en iPod på vilken jag ska spela Mando Diaos "Dalarna" varje gång jag känner hemlängtan!

Välkommen, resfeber!

Nu är den här igen, den där känslan som betyder "oj, vad skoj det ska bli i Frankrike!". Känslorna har faktiskt åkt lite bergochdalbana sedan jag i maj fick veta att jag skulle åka. Ibland har det känts enbart jobbigt på grund av allt krångel och all väntan på beslut hit och dit. Ibland har det pirrat till i magen då tanken på allt jag ska få vara med om har slagit mig. Idag är en sådan dag.

Varför göra det enkelt när man kan krångla till det?

Tio dagar har gått sedan det senaste inlägget... oj då! Vad ska jag skylla på? Det är ju inte så att jag har haft fullt upp denna månad. En del saker har dock hänt på Frankrikefronten. Flygbiljetterna t/r och tågbiljetten Falun - Arlanda är bokade. De där stipendiepengarna har jag dock ännu inte sett till, så min snälla mor har lånat mig pengar till biljetterna så länge. Förra måndagen pratade jag med Programkontoret och berättade att jag ska åka 1 september. Därför vill jag gärna ha mina pengar så snart som möjligt. "Ja visst, men då sätter vi in pengarna redan denna vecka..." Hmm, det löftet var inte värt mycket! Det är inte bara stipendieutbetalningen som krånglar. Boendesituationen är inte heller löst. Idag har jag pratat med två bostadsförmedlingar i Nimes. Det första samtalet fördes på knagglig franska (tack vare mig) och det andra fördes på knagglig engelska (tack vare killen i andra änden av luren). Det känns nu inte som att jag har kommit närmare någon boendelösning, snarare tvärtom. De krånglar till det väldigt mycket där nere på kontinenten. För att få hyra en studentlägenhet ska man bland annat uppge garanter och deras tre senaste lönebesked. Suck. EU betalar för mig, räcker inte det?! Trots denna krångliga byråkrati behåller jag ändå attityden "det ordnar sig". Handledaren på skolan där jag ska jobba kan säkert hjälpa till när hon kommer tillbaka från semestern nästa vecka och i värsta fall får jag väl leta boende på plats, och bo på vandrarhem den första veckan. Jag säger som den store F Sinatra - "that's life"!

Vad gör man under en ledig augustimånad?

Jag har varit ledig i sju dagar, och är inne på den åttonde. Vad gör man när man har 31 fria dygn framför sig? Man kan läsa böcker (för tillfället en biografi om Bono), titta på film (är inne på tredje säsongen av Desperate Housewives och har sett halva Bob Dylan-filmen "I'm Not There"), träna (simmade på Lugnet i veckan), gå på museum (Säters Mentalvårdsmuseum igår, Moras Zorngård och -museum kommande måndag), vänta på stipendiet från Programkontoret (så att man kan boka flyg- och tågbiljetter), vänta på information från boendealternativ i Nimes (så att man kan känna lugn och ro över att ha tak över huvudet när man väl är där)... Man kan också titta på väldigt mycket OS. Jag känner att de är inne på mitt revir och trampar med allt det där pratet om att nummer åtta är så viktigt och tursamt. Åtta är mitt lyckonummer, eftersom jag är född kl 8 den 8 juni.

Vacker musik till underbar film

Det är min favoritfilm sedan många, många år tillbaka...

Nittiotalets ljuva tongångar

För tretton år sedan släppte Brainpool sitt andra album "Painkiller". Jag lånade skivan av en kompis (eller var det egentligen hennes föräldrars skiva?) och svalde musiken med hull och hår. "Bandstarter" var den stora hitten på albumet, vilken jag självklart hade spelat in på kassettband från "Tracks". Favoritlåten på albumet blev dock ganska snart "Some days are made for smoking". Jag spelade av albumet på kassettband, men med tiden försvann bandet någonstans och musiken försvann någonstans in i det musikaliska minnet. Det visade sig, för kanske ett år sedan, att min pojkvän har "Painkiller", och jag kastade mig över musiken igen. Jag mindes ju att jag hade nästintill spelat sönder kassettbandet när det begav sig. Mitt minne svek mig inte, och genast flyttades jag mentalt tillbaka till mitt tonårsrum. Bra musik håller i årtionden. Kanske ska jag satsa på ännu fler nittiotalsminnen? Jag har för mig att Storbritannien kom med mycket bra musik för sisådär 10-15 år sedan - Oasis och The Verve för att nämna ett par... Förresten, hur bra var inte MTV när det sändes från Storbritannien/London?!

Inför nästa gång

Det krävs tydligen en skriftlig påminnelse, som jag får lägga ut här på bloggen. Det är inte roligt att flytta! Det är väldigt jobbigt att flytta! Jag tror till och med att denna gång, när jag flyttar ur min lägenhet och magasinerar alla saker hos mina föräldrar under hösten, är den jobbigaste hittills. Det borde ju vara enklare att dela upp en flytt i två, eller flera, delar, för då behöver man inte göra allt på en gång, på samma dag. Men nu känns det som att jag redan har flyttat två gånger denna månad eftersom flyttlasset delades upp. Det sista gick idag... och nu ägnas de sista dagarna i juli åt flyttstädning. Pappa brukar citera någon som tydligen har sagt att efter krig är flytt det jä**igaste som finns. Jag har aldrig varit med om krig, men vem var det som påstod att flytta är roligt?

Franska förkortningar

Jag tycker att jag är ganska bra på att förstå franska. Men något som jag tydligen inte har koll på är förkortningar. Denna morgon har jag suttit och kikat på olika boendealternativ i Nimes. Ofta nämns EDF, APL, ALS, TCC, TTC, CC... Jag tror att EDF betyder el, i någon form. APL betyder nog internetuppkoppling. De övriga förkortningarna har jag ännu inte klurat ut. Kan någon hjälpa mig? Det vore ju dumt om jag går miste om ett bra boende på grund av förkortningsmissförstånd...

16 veckor

För er som undrar när detta franska äventyr ska bli av, kan jag berätta att avresa sker 1 september och hemresa sker någon dag runt 21 december. Jag kommer alltså att befinna mig i Frankrike i 16 veckor. Denna period förhandlade jag ju till mig för att det skulle underlätta mitt arbetssökande i Sverige inför vårterminen. En höst på franska sydkusten... inte alls dumt.

Nu börjar det hända saker igen

Jag var väldigt nära att ge upp, att strunta i Frankrikevistelsen i höst. Men så rasslade det plötsligt till - nu är tidsperioden preciserad och stipendiesumman bestämd. Jag ska kommande vecka skriva på kontraktet och per telefon söka bostad i Nimes. Igår, när jag fick e-post från Programkontoret och Frankrike, var det första gången jag kände mig riktigt glad över höstens resa. Nu börjar det kännas verkligt. Fram till nu har det varit väldigt många om, men och frågetecken. Det finns givetvis mycket som ännu ska ordnas, men dessa saker ordnas med vetskapen om att det hela blir av.

Bästsäljare mot Nobelpristagare

Jag har äntligen tagit mig igenom Stieg Larssons trilogi. Jag ska inte ödsla utrymme här med att berätta vad jag tyckte om de tre tunga böckerna, men korrekturläsningen var under all kritik och jag hade svårt för herr Larssons meningsbyggnad vid flera tillfällen. Kan det vara en för tidig arbetsskada hos mig som gör sig uppmärksammad? Nu ska jag höja nivån på skönlitteraturen denna sommar och ta itu med senaste Nobelpristagaren i litteratur - Doris Lessing. Jag ska ta reda på om hennes "Martha Quest" är något att ha, och den läser jag på engelska. Min gissning är att korrekturläsningen eller meningsbyggnaden inte kommer att vara vad jag lägger märke till mest...

Franskt underhåll av blogg och läsare

Jag sitter här och fundera på hur jag ska kunna uppdatera min blogg i höst. Vilken tillgång till internet kommer jag att ha? Hur flitig fotograf, med mobilkameran, kommer jag att vara? Man kan ju fundera på sådana detaljer då det är klart att man faktiskt ska åka. Skolan i Nimes går med på att jag är hos dem från september till december. Helst vill de att jag ska vara där från mitten av oktober till mitten av april. Men det går jag inte med på. Då skulle jag inte ha något att pyssla med här i Sverige i två och en halv månad innan avfärd i höst, och jag skulle dessutom komma tillbaka mitt i vårterminen - inte bra. Nej, då passar mitt alternativ, september till december, mycket bättre! Nu ska vi bara komma överens om exakta datum för avresa och hemfärd. Min bärbara dator ska följa med, precis som mobilen. Då återstår bara en internetuppkoppling att finna, och sedan kan jag underhålla både bloggen och er, ända bort ifrån södra Frankrike!

Tecken på att studentlivet är över

Det första, och det största, tecknet är att betyget för examensarbetet nu är registrerat. Jag kan äntligen fylla i examensansökan. Det andra tecknet är att första omgången av min flytt från lägenheten sker idag. Mina föräldrar kommer strax hit och vi ska idag ta med halva möblemanget (därav första omgången, följt av en andra och sista omgång) hem till dem. Där ska mina prylar förvaras på obestämd tid. Jag kommer även att vara skriven hos dem, precis som under levnadsåren 0 - 18, på obestämd tid. Just nu känns det som att jag ska leva i kappsäck på obestämd tid. Jag är en stor vän av ordning, reda, struktur och rutiner, så denna upplevelse blir kanske nyttig för mig - denna upplevelse av att inte riktigt ha fast mark under fötterna för en tid framöver.

I väntans tider

Jag går här och väntar... på att skolan i Frankrike ska svara och berätta när de vill ha mig där. Sedan jag i mitten av maj fick veta att jag ska arbeta som lärarassistent utomlands, har den mesta tiden gått åt att vänta. All denna väntan gör att jag stundtals tappar intresset. Söndag 22 juni svarade jag på e-posten från skolan i Nimes. Det är en och en halv vecka sedan. De borde väl vara lika angelägna som jag att få klarhet i när, och hur länge, jag ska vara där? Jag får lov att skriva till dem igen, och stressa dem lite! Programkontoret vill ha mitt slutgiltiga svar, med tidsperioden preciserad, inom tolv dagar. Är det fransk byråkrati jag ska rikta min irritation mot, eller?

De tre bästa spelningarna

Jag har ännu inte hunnit smälta alla intryck från Peace & Love-festivalen som avslutades inatt. Sedan i torsdags eftermiddag har jag levt som i en bubbla, där allt kretsar kring bussresor t/r Borlänge, festivalschemat, mat och sömn. Jag kan åtminstone konstatera att de bästa spelningarna skedde på de tre olika festivaldagarna. På torsdagen var Timo Räisänen bäst. När man, utan att märka det, drar på smilbanden för att musiken är så otroligt bra, då är det bra. På fredagen var Looptroop Rockers bäst. För de flesta festivalbesökarna stod valet förmodligen mellan dem och Kent när dagens sista spelningar drog igång. Jag är mycket nöjd över mitt val, för även under Looptroop Rockers spelning drog jag omedvetet på smilbanden, och benen levde sitt eget liv. Det var omöjligt att stå still. Igår lördag var Håkan Hellström bäst. Jag var faktiskt lite nervös minuterna innan herr Hellström klev in på scenen. I flera år har han varit något av en musikalisk idol för mig, men inatt var första gången jag såg honom live. Hur ska jag beskriva spelningen? Jag drog på smilbanden, benen levde sitt eget liv, och tårarna rann.

Festivalen för mig som inte åker på festival

Imorgon börjar förra sommarens favorit i repris - Peace & Love-festivalen i Borlänge! Jag är ingen festivaltyp enligt traditionella mått mätta, men eftersom denna festival ligger i grannkommunen (vilket betyder att jag får sussa i min egen säng, i min egen tysta lägenhet) och erbjuder många bra spelningar, passar den mig finfint. Nästa sommar kanske jag tar det stora steget, till den stora festivalen i Roskilde, Danmark. Peter (även känd som bloggaren Cabinstreet) och jag har i alla fall börjat fantisera om den resan... Men just nu är det alltså helgens festival som hägrar. Torsdagen är nog, enligt min smak, den bästa speldagen. Petter (min gamla hiphophusgud) öppnar, och sedan följer härlig svensk rock i form av The Hives, Timo Räisänen och mina favoriter Mando Diao. Utöver dessa spelningar ska jag givetvis mingla runt och snappa upp fin musik både här och där på området. Detta var dock endast morgondagens höjdpunkter... Sedan återstår fredag och lördag med deras musikaliska smörgåsbord i Tunabygden! Förresten, jag kom nu på en ursäkt för att köpa ytterligare en cider i öltältet - Madde och jag får VG på examensarbetet, hurra!

Europeiskt bollsparkande

Ikväll är det dags för mig att bli exalterad framför TV:n igen. Italien spelar kvartsfinal. Mot Spanien. Ja, det kvittar vilket motståndarlaget är, för jag har bara ögon för de bollsparkande pojkarna från mozzarellans förlovade land. Det är faktiskt skönt att gå in totalt för att heja på ett annat lag än Sverige (nu pratar jag enbart fotboll). Samtidigt som man känner samma nervositet och förväntan som inför en Sverige-match, så kan man på något vis ändå lättare acceptera en förlust om laget man hoppas på inte bär blågula dräkter. Dock finns en stor skillnad mellan att heja på Sverige och att heja på ett annat lag. Sverige kommer jag alltid heja på, så är det bara. Men andra lag kan vara favoriter i ett mästerskap, men inte i ett annat. Frankrike är ett ypperligt exempel på ett sådant lag. Jag fick upp ögonen för fransoserna som kunde sparka boll under VM 1998, och sedan dess har de ständigt varit lag nummer två för mig. Tills i år. Nja, faktiskt skedde det nog redan under VM-finalen 2006. Frankrike mot Italien, som redan då hade letat sig in på min topp tre-lista. Jag skulle vilja skylla allt på Zidane, men så enkelt var det nog inte. Någon gång under finalmatchen bytte de plats på listan, och Italien gled upp på andra plats. Detta EM har jag haft lite dåligt samvete över att jag inte känner så starkt för det franska landslaget längre. Men så kan det gå. Nu är i alla fall både Sverige och Frankrike utslagna, så jag kan med rent samvete hänge mig totalt åt att heja fram Italien hela vägen till finalen. Försöka går ju. Men utan min favorit Cannavaro, och i kvällens match utan Pirlo (möjligen favorit nummer två) vet jag inte hur långt mina mozzarellapojkar når. Något annat än spännande blir kvällens match i alla fall inte.

Denim de Nîmes

Nu vet jag var i Frankrike jag ska spendera hösten - i södra delen av landet, närmare bestämt i Nimes! Igår fick jag e-post från skolan där jag ska vara lärarassistent. Via en länk kom jag till skolans hemsida och det visade sig vara ett privat gymnasium. Jag uppfattade det som att gymnasiet drivs av ett företag med flera olika sorters utbildningar. Man kan förmodligen jämföra det med företag som driver friskolor i Sverige. Det var i alla fall vad jag kunde tolka utifrån bilderna och en del av texten. Jag blev lite smått stressad över att det var så mycket information på hemsidan, men så lite av det som jag förstod. Hmm... det blir till att plugga franska i sommar, innan jag sätter mig på flyget. Jaha, det där Nimes då? Vad är det för ett ställe? Det är en 2000 år gammal stad med ca 140 000 invånare. Därifrån hämtade Levi Strauss ett visst tyg som han sedan gjorde Levi's av... Denim (de Nîmes) betyder "från Nimes".

Den som väntar på något gott...

... väntar tydligen inte för länge, i alla fall inte idag! Imorse skickade jag e-post till Programkontoret för att höra mig för om hur länge till jag måste vänta på besked. Nu i eftermiddag fick jag svaret att placeringsbeskedet idag är ivägskickat med posten. På mitt besked kommer det att stå... Frankrike! Vive la France! Så skönt det är att äntligen ha ett specifikt land i sikte. Även om jag trodde att jag skulle bli semi-fransyska i höst, vågade jag inte ta något för givet. Men nu så! Jag ser fram emot att få mer information i brevinkastet nästa vecka, då jag får veta mer om värdskolan... och alltså exakt var i Frankernas rike jag landar!

Spänningen är oliiidlig!

Eller nja... kanske inte olidlig. Men en spänning finns i alla fall. Jag väntar mig ett besked vilken dag som helst nu - vilket land hamnar jag i? Det kan bli Frankrike, vilket jag är inställd på till 95 %, eller andrahandsvalet Portugal, där det verkar vara behagligt väder året om, eller tredjehandsvalet Italien, som just nu känns väldigt intressant... framför allt för att jag har blivit lite smått förälskad i deras fotbollslandslag. Det är mycket som ska göras när jag väl fått beskedet om destination - komma överens med skolan om när jag ska börja jobba, boka flygbiljett, hitta bostad, ordna reseförsäkring, reda ut vad jag (inte) ska packa ner, kontakta Lärarförbundet och CSN... Tur är att jag ska vara helt ledig (eller snarare frivilligt arbetslös) i augusti, så att jag kan ägna mig åt allt sådant då!

Agera som något av en lärare inför erfarna lärare

Egentligen ska detta inlägg inte skrivas just nu. Egentligen ska en presentation skrivas klart nu. Men vi gör inte alltid som vi borde, eller hur? Presentationen som ska skrivas klart är en powerpoint-variant som imorgon ska visas för ett gäng svensklärare på min fadderskola, där jag har gjort min praktik. Det känns lite spännande att presentera vårt examensarbetet, som handlar om språkriktighet, inför en grupp människor som sysslar med svenskämnet dagarna i ända. Att dessutom agera som något av en lärare inför erfarna lärare känns lite speciellt och pirrigt. Förresten, den slutgiltiga versionen av examensarbetet skickades idag till vår handledare och examinator. Nu återstår bara, om allt går enligt planen, för dem två att betygssätta arbetet. Därefter kan Madde och jag ansöka om examen - äntligen! Madde har tydligen lite separationsångest när nu studierna är avklarade, medan jag enbart känner en lättnad...

Framtida yrke: spåtant? Eller mimare på Paris gator?

Jag vill inte vara den som är den, men kika på mitt inlägg från igår. Det blev en så bra dag som jag kände på mig att det skulle bli. Opponeringen gick finfint, både som opponent och respondent. För er som inte är insatta i högskolans värld innebär opponent att man går igenom en annan students uppsats, och respondent innebär att man som uppsatsförfattare "försvarar" sitt arbete. Man kan lite förenklat säga att en opponering går ut på att "rätta" varandras uppsatser och komma med förslag på förbättringar. För Madde och mig gick det som sagt fint med båda delarna, så vi har inte alltför mycket att korrigera i uppsatsen innan vi skickar in den slutgiltiga versionen. Gårdagskvällen gick ju också finfint, om man tycker att det är skoj att Sverige vinner sin öppningsmatch i EM. Peter och jag tippade innan matchen att Sverige skulle vinna med 2-1. Från min sida var det både magkänsla och något naiv optimism som valde just de siffrorna. Men det slutade ju bättre än så i och med att Isaksson gjorde ett bra jobb i målet och inte släppte in en endaste boll. Det berodde säkerligen på att herr Shaaban stod som en vakande ängel på min TV. Med detta förväntade resultat av gårdagen, både inom studier och idrott, väntar alltså en alternativ karriär för mig, som spåtant. Om jag hamnar i Frankrike i höst, känns även mimare lite intressant. I så fall måste jag snart börja träna på att ta mig ur en osynlig glaskub.

En bra dag idag

Det känns som att denna dag kommer att bli en bra dag. Maddes och min uppsats kommer att göra succé på opponeringen. Svenska landslaget kommer att göra succé på fotbollsplanen. Jag tror ingenting annat. Vad det gäller kvällens match, så har jag ett hemligt vapen för Sveriges framgång. Rami Shaaban står på min TV och agerar lyckoamulett. Se själva!

De sista stegen tar tid

Opponeringen imorgon kl 10.00 blir det sista besöket jag behöver göra som student på Högskolan Dalarna. Visserligen ska väl Madde och jag fixa till den slutgiltiga uppsatsversionen på högskolans bibliotek någon dag senare i veckan, men då måste vi ju inte vara just där, på högskolans domäner. Nu är jag så nära och kan nästan sträcka mig fram till målsnöret... Just därför är det extra segt att läsa igenom de andras uppsatser inför morgondagen. Men denna känsla, av att vara så nära slutet att man nästan kopplar ner hela tankeverksamheten innan det är dags, har följt med mig hela det senaste läsåret. Höstterminens Litteraturvetenskap II gick väldigt segt framåt, och denna vårtermins Pedagogiskt Arbete III har bestått av en enda lång nedräkning. Kanske ska jag ta ytterligare ett steg mot den fria världen utanför studentbubblan - sluta blogga och sätta mig med uppsatserna i soffan igen...

Man börjar bli till åren när...

... man känner av festandet även två dagar senare. Examenssittningen på kåren i lördags var lyckad. Mindre lyckat var att jag så sent som igår morse, när Madde och jag arbetade med examensarbetet på högskolans biblioteket, fortfarande kände mig sliten och lite illamående. Lyckligtvis mådde jag bättre redan på förmiddagen, så arbetet blev inte alltför lidande. Men visst måste detta vara ett tecken på att jag nu, till skillnad från bara fem år sedan, är mindre mottaglig för festande? De senaste två åren har jag dragit ner på festandet ganska rejält, så när jag "får till" en sådan festlig kväll, känns den i flera dagar efteråt. Då är man inte längre lika sugen på att festa... Äh, jag börjar helt enkelt bli gammal! Men som sagt, sittningen var väldigt trevlig. Trevligt sällskap, god mat och inte minst - allsång! Varför sjunger man inte till maten oftare? Det är snart dags för nästa festliga tillställning. På lördag ska min examen och födelsedag firas på barndomsgården i Orsa. På dagen blir det fika med familj och släktingar, och på kvällen blir det fest med vännerna! Men den firade huvudpersonen ska ta det ganska lugnt med de alkoholhaltiga dryckerna... Hon blir bara äldre, och fyller faktiskt hela 27 år på söndag.

Jag ser slutet!

Igår hade vi skuggopponering på examensarbetet. Begreppet "skugg"-opponering innebär att vi gjorde något av en generalrepetition inför den verkliga opponeringen som äger rum om drygt en vecka. Igår fick vi alltså ett extra tillfälle för att kommentera varandras arbeten och komma med förslag på förbättringar. Det är alltid bra med träning! På tisdag 10 juni är det dags för allvaret (både för oss och för svenska fotbollslandslaget). Vi ska då ha den riktiga opponeringen (och landslaget ska spela första EM-matchen, mot Grekland). Som tur är, skriver jag examensarbetet med Madde som inte heller tycker att en sådan situation är skrämmande. Vi tycker faktiskt att det är skoj med opponering. Men vi har ju vanan inne eftersom vi båda två har skrivit två B-uppsatser och en C-uppsats innan denna termin. Man hinner med en hel del uppsatser på fem års heltidsstudier! Ikväll är det dags för det enda examensfirandet vi får från kårens och högskolans sida denna vår. Kåren ställer till med examenssittning för alla som nu pluggar den sista terminen. Det ska bli trevligt, och jag undrar vilka gamla kurskamrater som dyker upp där. Högskolans examensfirande sker inte förrän i höst, troligen i oktober. Det verkar egendomligt, men beror på att man faktiskt inte är klar med sin examen förrän de sista poängen har registerats (förhoppningsvis i juni) och man har ansökt om ett examensbevis. Handläggningstiden för examensbeviset är väl några veckor, och då dröjer det till juli eller augusti innan man har beviset i sin hand. Opponering och examenssittning - nu ser jag slutet på denna fem år långa resa mot gymnasielärarexamen!

Varför skriva examensarbete när man kan...

... titta på fotbollslandslagets öppna träning i Stenungsund? I torsdags åkte Peter och jag till hans hemort Stenungsund, och det föll sig så väl att även landslaget i fotboll befann sig där denna helg. Lördag förmiddag spenderade vi på Nösnäsvallen tillsammans med fint folk såsom Olof Mellberg, Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson... och ni känner väl igen ryggtavlan på bilden? Självklart är det herr Lagerbäck! Nu är jag tillbaka i Dalarna, med lite dåligt samvete över att jag inte har gjort ett endast dugg åt examensarbetet sedan i onsdags... Men det var vistelsen på västkusten värd!

Skolgårdsgräset är väl grönare utomlands?

Idag har jag fått två telefonsamtal från Gävle. Jag har sökt jobb som gymnasielärare på två olika skolor där, och nu var de intresserade av att träffa mig. Vänligt (och ganska bestämt) förklarade jag att jag redan har ett annat jobb på gång. I flera månader har jag längtat efter ett sådant samtal, och när jag väl får det, är jag inte längre intresserad. Efter det första samtalet funderade jag för en kort stund om jag gör rätt, som beger mig iväg utomlands. Jag får ju faktiskt inte en riktig lärarlön som Comenius-assistent, utan ett stipendium som motsvarar det jag nu tar i studielån varje månad. Men ganska snabbt kom jag fram till att jag väljer helt rätt. Det känns faktiskt lite grann som att jag får denna möjlighet serverad på en silverbricka - yrkeserfarenhet (trots att jag inte kommer att ha samma ansvar som en "riktig" lärare) och utlandserfarenhet (vilket jag har längtat efter i många år)! Dessutom... om jag hamnar i Frankrike får jag de åtråvärda kunskaperna i franska språket som man bara kan få när man befinner sig i ett fransktalande land! Jag har studerat franska i totalt sju år - tre år på högstadiet, tre år på gymnasiet och ett år på Karlstads universitet - men aldrig varit i Frankrike! Så det är väl hög tid nu...

Det låg ett beslut i inboxen

För en vecka sedan, på kvällen måndag 12 maj, kollade jag min e-post. Något som hette "Comenius assistenter 2008 - Beslut" hade skickats till mig. Jag antog (pessimistiskt nog) att det innehöll ett avslag på min ansökan som jag hade skickat in i slutet av januari. Ett avslag skulle ju inte göra mig något, eftersom jag redan hade lagt ner tanken på att komma iväg utomlands till hösten. Jag var nu totalt inställd på att hitta ett gymnasielärarjobb någonstans i Sverige. Men den första raden i e-posten löd "Vi är glada att kunna meddela att din ansökan har godkänts och att vi nu arbetar för att kunna erbjuda dig en plats under en period av 6 månader". Vad är detta? Ska jag ut i Europa och arbeta som lärarassistent i sex månader? Är det möjligt? Efter att ha kontrollringt Programkontoret dagen efter, stod det klart - jag ska åka iväg till ett annat europeiskt land i höst, och där arbeta som lärarassistent i sex månader. I ansökan var mitt förstahandsval Frankrike, och troligen blir jag semi-fransyska i höst. Men jag vågar inte tro på det fullt ut förrän jag får det slutgiltiga svaret, vilket förhoppningsvis kommer inom några veckor. Undrar ni över vad detta Comenius är, och vad en sådan assistent gör, kika på http://www.programkontoret.se/templates/ProgramPage____1852.aspx

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om min väg från skolbänken till lärarrummet. Efter omkring tjugo års studier - grundskola i nio år, gymnasium i tre år, turismutbildning i ett och ett halvt år, högskolestudier i sex år - är det nu dags för mig att börja arbeta. Men i skolans värld stannar jag... Om endast några veckor är jag färdigutbildad gymnasielärare i engelska och svenska. I höst ska jag åka till ett annat europeiskt land och arbeta som lärarassistent i sex månader. Men mer om det i ett annat blogginlägg... Kommentera gärna och ofta, så att jag märker om det ens är någon som läser denna blogg!